Avslutningstal

Jag lämnade en trygg plats bakom mig. En plats jag växt upp på sedan mina första dagis år.
En plats som inte bara varit en skola för mig, utan också som ett hem där alla kände alla. En plats jag aldrig ville lämna. Jag var en blyg tjej när jag var liten, men brevik skola hade släppt in mig och gjort mig till en ny person. Jag hade tillbringat tio år av mina levnadsår där, med samma klass som blivit som en familj för mig. Tänk er att behöva skiljas därifrån. Själv. När beskedet kom att jag inte fick plats på Tyresö skola blev jag förkrossad. För, även fast vi hade lovat varandra att vi aldirg skulle tappa kontakten, förstod jag att det löftet skulle brytas. Sommarlovet till 7an var kort. När jag tänker tillbaka på det tänker jag inte på de fina minnena jag skapade den sista sommaren med mina vänner. Istället tänker jag på den ständiga stressen jag gick runt och bar på. Och den ovissheten jag hade om vad som skulle hända när sommaren var slut.

Men tiden gick och sommar kom snart till sitt slut. Jag lämnade den gamla Elvira bakom mig.
Det var dags för en förändring, oavsett om jag var redo för det eller inte. Jag minns fortfarande den första skoldagen. Pappa hade följt med mig till idrottshallen där vi skulle samlas. Väl där möttes jag bara av massa nya ansikten. Jag kommer ihåg blickarna jag fick när alla kollade på den nya tjejen. Men jag har aldrig varit en person som gillat uppmärksamhet, så för mig var detta jättejobbigt. Jag hade ingen att gå till för jag kände ingen. Men då kom Jonatan. Han välkomnade mig och släppte in mig. Det vill jag verkligen tacka honom för.

Och nu står jag här idag, tre år senare. Vem kunde tro att det skulle sluta så här bra. Inte bara har jag fått jättebra betyg. Jag har också fått turen att uppleva riktig vänskap. Jag vill tacka mina bästa vänner, tror ni vet vilka ni är vid de här laget. Det är ni som fått mig se det ljusa i att släpa mig till skolan varje morgon. Och även fast vi haft haft våra ups and downs har det ändå varit vi fyra hela tiden. Vi har tagit oss igenom den här tiden tillsammans och jag hade inte velat göra det med några andra än just er. Brevik skola hade satt ribban högt, speciellt när det gällde maten.
Och Strandskolan var bra på många saker, men maten var inte en av dess starka sidor enligt mig. Men som tur var fanns specialmaten. Och respekt till kockarna som nästan aldrig tappat sitt tålamod med oss, efter varje lunch när vi snott den. Tror dock kockarna aldrig kommer glömma oss för det. Den har nog räddat alla oss från att svälta ihjäl asså. Men ändå så nöjde vi oss inte med köttbullar, pasta och alldeles för mycket ketchup. Vi gick ju också till Coop minst en gång varje dag. Det är seriöst det jag spenderar hela mitt barnbidrag på.

Jag hoppas att mina gymnasieår kommer bli lika roliga som de här tre åren på Strandskolan har blivit och jag kommer verkligen sakna den här skolan på flera olika sätt. Men nu är min tid ute här också och nu väntar ännu ett sommarlov, där jag ska gå med samma ovisshet om vad som händer när sommaren är slut. Men på något sätt gillar jag det. Att ta allt som det kommer och så får vi se vart jag hamnar. Hej då, Strandskolan.