En ny början

Jag minns knappt min första dag, eller första vecka, och varken mitt första år, mer än att jag blev magsjuk av carbonaran, och jag tappade min första tand på en av toaletterna. Jag gillade att prata, men att öppna munnen kunde vara svårt, likasom att sedan stänga den. Jag hatade skoljoggen, men ändå sprang jag alltid och vågade absolut inte ta genvägen genom skogen. Kycklingdansen innan var ju också lagomt förödmjukande, liksom jag var ju stor, det var ju pinsamt! Något som också var pinsamt var när jag ramlade från gungan på skolövernattningen, så jag behövde åka hem. Jag fick iallafall en glass, som blev halvsorglig i min hand efter en minut eller två.

Jag har gått i den här skolan i nu snart 10 hela år. Hur har jag då spenderat dessa år? Mestadels har jag gråtit framför ungefär alla lärare och gått på läkarbesök. Läkarbesöken har lämnat mig med 50% närvaro i slöjd, och till 33 starka procent i mentorstid det här året. Ändå känns det som att jag spenderat en evighet i denna byggnad, med samma människor dag på dag. Ändå känns det så otroligt kort, som att jag nyss fyllt 12 och fått mina första betyg. Ändå känns det jobbigt, fastän jag sett denna dag framför mig efter varje dag av samma korridorer.

Ändå känns det möjligt att nu äntligen kunna lämna denna byggnad, som jag lärt känna för väl, men att lämna min oskiljaktiga kommer bli svårt, en person jag lärt känna för väl. En person som jag aldrig kommer sitta bredvid i ett klassrum igen. En person som livat upp skolan och dess hemska, gula ljus. En person som jag lär känna till dagen jag dreglar på ett ålderdomshem. Men jag verkar nog ändå minnas en del, men jag tror att jag inte vill, så att jag vet att jag kommer kunna gå vidare och lämna denna byggnad med ett leende på läpparna.