En riktig dusch

Jag har gått i strandskolan i tre år. Tre långa år som jag aldrig trodde skulle ta slut. Men nu står jag här i 9an och håller mitt avslutningstal, jag trodde aldrig den här dagen skulle komma. De här åren har varit fyllda med glädje, men även en hel del irritation, stress och press. Jag började här i 7an. Hela sommarlovet gick jag och var nervös. Jag hade flyttat långt bort från där jag bodde förut, till Tyresö där jag inte kände någon. Jag kommer ihåg att jag såg det här området på ett helt annat sätt, än vad jag gör idag. Förut var det här området som ett blankt papper, men nu har det blanka pappret fyllts på med massa minnen.

Första dagen i 7an blev jag nästan direkt kompis med Elvira och om jag inte minns fel blev vi kompisar med Hannah dagen efter och sedan dess har vi hållt ihop. Däremot Filippa var jag rädd för dom första veckorna, kanske var det X som skrämde upp mig för henne, men jag försökte iallafall hålla mig borta från henne. Men på något sätt är vi kompisar idag jag, Elvira, Hannah och till och med Filippa. Har ni nån gång känt att att ni bara vill skita i allt? För det har iallafall jag känt många gånger. Alla dom gånger jag stressat sönder till Tonys rent ut sagt hemska SO prov.
Alla dom gånger som jag suttit uppe sent på kvällen och pluggat. Och alla dom gånger jag blivit missnöjd med mina betyg.

Men är det kanske att jag inte har gett upp och skitit i det, som har gjort att jag är där jag är idag? Jag får inte längre E och D på allt jag gör, jag känner inte längre lika stor besvikelse när jag får tillbaka mina prov och jag får inte längre minst ett hem mail i veckan, jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när jag fick ett hem mail sist. När jag tänker på den tiden, tänker jag nog mest på den gången jag lyckades ge personalrummet en riktig dusch, eller rättare sagt råkade orsaka en vattenläcka. De kanske är roligt när man tänker tillbaka på det, men den paniken jag hade när jag inte fick av nödduschen och när vi alla sprang ut ur rummet i panik, det var inte roligt. En annan sak jag tror att jag aldrig kommer glömma är den gången jag och mina kompisar satt på blandbussen i 8 an till Romme, därifrån låter jag det vara och man får tolka resten hur man vill.

När jag började 9an trodde jag att allt skulle bli enklare, eftersom jag hade hört av så många att 9an var lättare än 8an. Men det är för mig den största lögnen jag ha hört i hela mitt liv. 9an blev verkligen inte lättare utan den blev dubbelt så jobbig, om ens det. Om jag var stressad i 8an så är det inget jämfört med vad jag har varit nu i 9an. Och helt ärligt om jag tänker på de senaste året så tänker jag bara på stress, att hela tiden behöva prestera på topp, få bra betyg och aldrig kunna ta det lugnt. Det är de jag tänker på när jag tänker på de senaste året och jag tror inte de kommer bli bättre när jag börjar gymnasiet, för den delen heller. Men samtidigt tror jag att allt löser sig på ett eller annat sätt och jag hoppas det blir bra ändå.

Och till sist vill jag tacka vissa av er lärare, det kan inte ha varit så lätt att ha mig som elev.
Men speciellt vill jag tacka Jonatan som jag inte kan räkna på mina fingrar antalet gånger har stått ut med mina irritationer och lyssnat på mig. Jag förstår även att de flesta lärare men även elever inte gillar mig, men många av er anser jag inte har gett mig en ärlig chans och dömt mig i förhand. Nu har jag gått mina tre år på Strandskolan och nu väntar tre år på en ny skola, med nya lärare och nya möjligheter.