En stor, främmande byggnad

Min tid på Strandskolan är något oförglömligt. Det visste jag redan första terminen när skolan var nära på att brinna ner till grunden. Trots den hårda starten har min tid här varit något speciellt.
Här har jag lärt mig mycket inte enbart kunskapsmässigt utan också om livet. Jag har lärt mig att livet inte är en dans på rosor utan det finns både berg och dalar. Jag har också förstått hur viktigt det är att ha de där fantastiska personerna som hjälper en att ta sig igenom dessa dalar. Tillsammans har vi tagit oss igenom tio hela år med skratt, stress och sorg. Vi har tagit oss igenom allt möjligt. Kommer ni ihåg när vi blev diskade på friluftsdagen? När vi kom trea i webbstjärnan? Eller när Nettan, i mellanstadiet, tog oss till Notholmen där vi badade, skrattade och åt glass?

Något som chockerar mig mest nu när jag tänker tillbaka på min skolgång är hur mycket alla utvecklats. Under alla dessa år har alla skapat relationer, brutit relationer och skapat nya. Vi har under vår skolgång prövat och omprövat för att ta oss an nya utmaningar. Det har utvecklat oss till de personer vi är idag och när jag tänker tillbaka på hur alla var i början ser jag en stor förändring. Inte bara vänner, utan även lärare har haft en stor betydelse. De har hjälp mig att bygga upp mina vingar, de vingar jag ska flyga med till nästa kapitel i mitt liv. Så många lärare, så mycket kunskap, mer jag någonsin hade trott var möjligt.

Jag vill tacka alla vänner och lärare för att ha fyllt min skolgång med alla fina minnen. På Strandskolan har jag upplevt många saker för första gången. Nu kan den här platsen inte erbjuda mig fler första gånger. Jag måste därför gå vidare till en ny plats för att fortsätta växa som person, elev och vän. Snart ska jag ännu en gång åka till en ny plats, snart ska jag få min mage fylld av fjärilar, snart ska jag stå med en ny tom väska i handen och granska ännu en stor, främmande byggnad.