Nu ingår också Lovisas tal

Niorna tackar för sig


Jonas Åhlund 2015-06-02

Eleverna i årskurs nio har skrivit avskedstal inför den stundande skolavslutningen. En avslutning som blir deras sista på grundskolan. Nu väntar sommarlov och lite pirr i magen inför nästa steg i livet, gymnasiet.

Strandaren publicerar som alltid ett axplock av talen. I den här artikeln kan du läsa tal skrivna av Emma Tranehed, Jacqueline Führ, Jens Holmgren, Lisa André, Lovisa Lennfalk och
Wilma Widegren.

Lovisas tal

Det första jag ser framför mig när jag tänker tillbaka på min skolgång är en klass med sexor på skolstarten år 2011.
För mig var allting nytt den dagen, allt var stort och främmande och jag var, som ni kanske minns, ny här. Jag minns hur jag tyckte att den här skolan var så gigantiskt stor och jag var nästan säker på att jag skulle gå vilse, vilket med tanke på att jag bara har E i orientering hade varit fullt möjligt.

Min personliga utveckling har varit en ganska lång resa för mig. När jag ser tillbaka på vem jag var när jag började i ettan, gick i fyran, började sexan och så vidare, så är det helt andra människor än vem jag är idag.
När jag var yngre så var jag ganska rädd av mig. Jag hade bland annat svårt för trånga och stängda utrymmen vilket påverkade min vardag ganska mycket. Det var under vårterminen i sexan som jag började på terapi för att få bort mina rädslor. I början mådde jag ganska dåligt av att gå dit och jag skämdes över det. Jag höll det hemligt i nästan ett helt år och sa det inte till någon. När jag sedan började berätta för några få kompisar, som jag för övrigt vill slänga in ett tack till för att ni höll det hemligt åt mig och fanns där, så kände jag att det blev mycket bättre. Jag insåg att ju mer jag mötte mina rädslor, desto mer upplevde jag. Jag insåg att det inte var någon big deal alls att jag gick på terapi.

Nu, några år senare när jag har slutat terapin, så har jag inte ångrat en enda dag att jag började gå dit. Det jag har insett är att man bestämmer själv över sitt liv, att möjligheter finns att ta bort sidor man inte gillar med sig själv. Det är aldrig försent att utvecklas, och det är du själv som är chef överditt eget liv och det är du som bestämmer. Det du vill göra, kan du göra och ingen har rätt att ta det ifrån dig. Ditt liv, du bestämmer.

Det jag kan göra nu, som jag inte kunde göra i sexan, är att säga med sträckt rygg och ett leende på läpparna att jag har gått på terapi, och det är det bästa jag någonsin har gjort.

Men självklart innehåller min skolgång en mängd andra minnen. Jag kan se mycket framför mig när jag tänker tillbaka på min skolgång…

Jag ser en klass med 12-åringar som ska cykla till Hellasgården, men istället drar upp cyklarna över ett berg och tar fel väg säkert fyra gånger.

Jag ser hur vi en vintrig dag i december sitter samlade i ett klassrum drabbat av både strömavbrott och rytande snö mot fönstren, och hur lärarna säger att “om inte strömmen kommer tillbaka innan klockan tio så får ni gå hem.” Och när klockan sedan slår tio och vi reser oss för att gå så återkommer strömmen efter bara någon minut. Men vi fick ändå gå, och jag vill passa på att slänga in ett tack för det.

Jag ser hur en klass nior paddlar till en ö och tältar, leker mörkerkurragömma, lagar mat på stormkök och bara har det mysigt.Jag ser hur vi efter alla ekvationer, glosor och orienteringskartor har tagit oss hit där vi är idag. Här där vi ska gå. Här där vi har tusentals minnen tillsammans. Här där det tar slut. Här där en ny epok av våra liv börjar.

Och det finns en sak som  jag vill säga till er, till varenda en av er. Till alla som har gått i min klass, till alla lärare som har lett min klass, och det är: tack. Tack till alla i vår klass, tack för att ni allihopa är så fina människor och att vi har haft så kul tillsammans. Jag är så otroligt glad att jag hamnade i den här klassen, och att jag fick tillbringa mina fyra år med just er.
För det är någon stämning mellan oss som gör att man kan vara sig själv, och våga utvecklas.
Tack till alla lärare som vi har haft, tack för att ni har funnits där vid våra sidor genom hela vår skolgång, tack för att ni har förberett oss för framtiden och att ni också har gett oss fina minnen att se tillbaka på när vi tänker på vår skolgång. Tack.


Wilmas tal - I många år, veckor och timmar

I många år, veckor och timmar har jag tagit del av Strandskolans atmosfär, andats in kunskap, vänskap och glädje och andats ut skratt, stress och tårar. I många år, veckor och timmar har jag umgåtts med underbara människor, stöttande klasskamrater och fått vänner för livet.

I många år, veckor och timmar har jag kämpat för mina betyg, hårt räknande av Pythagoras sats, läsande av franska revolutionen eller skrivande av långa argumenterade texter.

Jag lämnar efter många år, veckor och timmar Strandskolan med glädje, tacksamhet och erfarenhet för livet.

Det finns många jag vill lyfta fram och tacka, men var ska jag börja? Nämner jag en av er vill jag nämna er alla. Så jag säger så här, lärare, elever och vänner, jag är förevigt tacksam även fast jag har fått stått ut med många onödiga frågor på lektioner, behövt läsa ofantligt många sidor och gråtit på grund av stress och ilska. Men också att ni har stått ut med stressiga jag innan en inlämning, rättande av lite för långa texter och umgåtts med mig dag in och dag ut i nästan 10 år.

Några personer bör dock uppmärksammas. Jonte, vad skulle jag gjort utan dig? Sedan sjuan har du stöttat, hjälpt och pushat mig bland många andra oavsett vad, antingen när idéerna tagit slut, när prestationsångesten tagit över hjärnan eller man behövt en hjälpande hand.

Även Ann, alla extra timmar med engelska har gett sina resultat och du är värd en eloge för ditt arbete. Och Grupp 3, vad hände? Gruppen där alla var bästa vänner, jobbade på lektionerna och som lärarna beundrade? Gruppen som i 8an blev total kaos, konflikter föll som dominobrickor och hotades att splittras? Gruppen som i 9an växte längre ifrån varandra, växte till större egna individer och än idag är proffs på att diskutera? Vi har varit ovänner och bästa vänner, hatat och älskat varandra, skrattat och gråtit tillsammans. Oavsett vad vi har gått igenom tillsammans är jag er evigt tacksam. Min hjärna, själ och hjärta har arbetat hårt som slitna fötter i en danssal. Oavsett om jag blivit trampad på tårna, fått armar i magen och brännsår på mina bara ben och fötter har jag rest mig upp och fortsatt, fortsatt kämpa för att klara det svåra steget. En tuff, slitsam och pressad resa har gjort att hopp och skutt har utvecklas till stora spagathopp, 1+1=2 har utvecklas i långa slitsamma

Nationella prov och larver har utvecklas till fjärilar. Fjärilarna som har utvecklas flyger nu ut ur pupporna och lämnar nu en stor trygghet, gemenskap och kärlek för att öppna nya portar och möjligheter för att sedan trampas på tårna igen, igen och igen. 10 år, en lång tid, en rolig tid och en jobbig tid, under 10 år har minnen för livet skapats och jag har bland annat hunnit: få en hoppstylta i pannan, klappat stora marsvin på klassresan till Kolmården och vunnit strandfestivalen med dans. Jag har hunnit: bli lurad att skolan hade invaderas av myror, vakna upp en kvart innan en skoljogg och levt vildmarksliv när vi paddlade till Luraholme. Jag har också hunnit: bada isvak utan is, bergsklättrat med cykel för att vi tog fel väg och spenderat timmar på orienteringsdagar och öppna hus.

Årskurs nio, det sista året på toppen som vi i alla år längtat efter. Vad gjorde vi av det året? Jo, vi förlorade innebandymatchen stort, spexfotot var bara en bild som Batman och jag känner mig inte lika stor som niorna när vi gick i sexårs. Allt kanske inte har varit som förväntat alla gånger men det har varit så kul och nu är det min tur att lämna Strandskolan.

Jag lämnar Strandskolan för att öppna mina vingar och flyga iväg. Jag lämnar Strandskolan för att ta steget ut på operan och använda allt och lite till härifrån för att utvecklas till en ännu större fjäril. I många år, veckor och timmar har jag i trygghet matats med lärdomar för livet som byggt upp min grund och gjort mig till den jag är idag. I många år, veckor och timmar har jag kämpat för att nå detta målsnöre, men i livets lopp finns det inget målsnöre. 

De målsnörena vi passerar är starten till nya lopp. För många år, veckor och timmar i framtiden kommer allt detta finnas långt in i mitt minne.


Emmas tal

Jag tror, Jag vill, Jag vet Jag tror, att vi trots allt kommer sakna varandra. Jag vill, minnas er med glädje. Jag vet, att vi haft flera fantastiskt roliga stunder tillsammans. Min första reaktion när jag förstod att jag skulle tacka er för något var lite skrattretande, vad skulle jag säga till er? Tacka er för ingen arbetsro, ständiga kommentarer och ointresse? Nej, jag vill inte minnas det negativa och vi har faktiskt varit en kärleksfull familj- en gång i tiden. Tänk er att livet är ett träd, alla får ett eget när hen föds. Då består trädet endast av en stam. Ju längre tid som går desto fler grenar växer ut, som symboliserar dina egenskaper, erfarenheter och tankar.

Jag trodde, att jag kände mig själv innan jag kom hit. Jag ville, för en gång skull passa in.

Jag visste, inte då vilka otroliga vänner jag skulle få. Ni betyder så mycket för mig, speciellt för att jag innan inte känt den vänskapskärleken förut. Frågor som “varför har alla en plats utom jag?” fanns alltid i mitt huvud innan jag kom hit. Då hade jag ett fåtal knoppar på mitt träd och idag har jag en trädkrona full med löv. Jag har utvecklats mycket med er och det vill jag tacka er för. Tack för att ni fick mig att passa in, känna mig accepterad och älskad.

Jag tror, att ni minns dagen i åttan då lärarna hotade med att splittra grupp tre. Jag vill, egentligen inte erkänna att jag gick hem och grät, för jag ville inte vara med några andra än er. Jag vet, att det sista året har jag inte alls känt så. Sexan och sjuan var vår ny-romans och smekmånad, då alla visar sina bästa sidor, står ut med varandra utan konflikter och skrattar åt allt. I åttan har vi varit gifta ett tag och förstår att livet inte alltid är så underbart som vi trodde.

I nian visste vi att skilsmässan var nära och vi såg varandra med mindre kärlek, vi bråkade mer och försökte komma närmare dagen då vi slipper varandra. Ändå känner vi de gamla kärleksbanden från ny-romansen, vill vi verkligen skiljas? Vi vet att vi behöver gå skilda vägar och börja om. Våra blommande sommarträd anar höstens vindar närma sig och snart börjar löven falla. Det är naturligt och vi måste bemöta den nya årstiden på samma sätt som vi längtar till våren. Efter dessa fyra år har vi tillsammans format varandra. Efter dessa fyra år med er har jag växt som person. Mitt tidiga vårträd från mellanstadiet har blommat ut med era träd, som i mina ögon redan var nära sommaren när vi träffades. En lång, blommande och händelserik sommar har passerat och vi är nu redo för hösten. Efter dessa fyra år har jag fått insikt om min politiska ideologi, sexuella läggning och mina religiösa tankar. Jag tror, att flera här inte vågat vara sig själva. Jag vill, att ni ska våga, vilja och visa vem ni är.

Jag vet, att jag kommer hädanefter vara mig själv, tack vare er.

Jacquelines tal - Hej då

I tio år har jag varit här, i tio år har jag gått genom dessa korridorer, dessa rum. Men mina tio år i denna skola har nu nått sitt slut. Innan min tid i denna byggnad går så har jag något att säga för det minnens år och mitt hjärtas inre ro. Under den tid jag har varit här har jag möt och lärt känna en hel del personer, jag har lärt mig mer om allt omkring mig och sett så mycket mer. Jag har haft svårigheter, och även nu med mina studies med läsande, skrivande och talande. Vilket har gjort det jobbigt för mig med betygen, men jag medger att jag inte var den smarta eleven, min tid under 6:an var jag inte så mycket av en solstråle. Satt för det mesta på olika platser i skolan, läste böcker med min svarta huva och mitt hår som låg över mitt ansikte för det mesta. Då jag inte längre har huvan på mig varannan dag då känslorna jag kände är ännu kvar och det har dragit i mitt inre för ett långt tag. Men saker ändrades istället för att läsa vill jag studera iallafall Engelska och historia. jag vet, jag är konstig. Man lär sig mycket även om skolan kan ses som ett fängelse på visa dagar.

När jag kom hit för första gången så kände jag endast några som kom från mitt dagis men ingen av dem gick i min klass, alla var nya för mig. Men om jag minns rätt så gick allt bra de första dagar, vi lekte lekar och rollspel så klart. Något annat jag har lärt mig iallafall är att skolan är som en karusell. Det finns olika syn på den beroende på hur du är, vad du gjort före och ens hur du känner. Tre känslor jag har känt när jag har gått på denna tur, glädje, skräck och svårigheter. Glädje för stunder som kuddkriget på Kolmården eller dagarna då man klädde ut sig som kändis dagen, De stunderna var glädjefulla stunder för mig. Att få nya lärare och börja nya klasser kunde vara jobbigt och att nå betygen var i början svårt men efter ett tag så känns det bra. Men nu är det slut och vi ska börja på nytt.

Nu tackar jag er, lärarna som lärt då jag inte fick högst, så fick jag något och det är ju en bra sak tycker jag. Men jag tackar från min första till sista lärare jag har fått för jag har lärt mig mer en ni må tro. Ann och Gudrun kan ryta surt medan Malin och Jörgen har en lurig syn.

Jag tackar de vänner jag har fått för ni gav mig minnen jag aldrig trott jag skulle fått, då vissa vänner jag fått vi inte längre pratar så ska jag minnas er till min sista dag. För ni gav mer än vad jag gav tillbaks. Jag hoppas vi ses igen efter denna dag för jag vill minnas flera dagar med er och jag. Jag tänker inte gråta för inget sorgligt har hänt och jag möter er säkert en annan gång. Nu säger jag hej och tack till de jag mött och dem jag inte. Mitt sista ord är ”vill jag gå?”. För vem var det jag lurade när jag sa jag mår bra, du kan se i mina ögon att inget är bra. Eftersom jag är ensam varannan dag. Jag kommer och går i denna skola, det känns som en dvala där jag aldrig vaknar. Jag vill gå fram men kan inte gå. För en fråga den lyder fram ”vad har du att ge fram”? Jag går tillbaka för jag inget har. Jag vänder mig tillbaka och ler svagt. Ensamhet är inget man vill ha, för det skadar ens inre jag.

Ni må säga du valde det själv du kunde ha kommit men valde att stå, jag medger jag kunde gå men mitt hjärta dunkade och valde att stå. För jag vill inte göra bort mig resten av mitt år. När lektionen tar slut går jag till mitt skåp letar efter något men inget hittar inget ser. Jag får ett hej men aldrig då men kanske nu säger jag, hej då.


Jens tal - Tack för fin vänskap

Semester, sommarlov… fritid? Det är i princip allt jag tänker på just nu. Däremot står jag här av en viktig anledning. En anledning till varför vi är de vi är och vilka vi kommer att vara senare i livet. Jag pratar om vår tid tillsammans. Vår skolgång. Mycket av det vi lärt oss nu kommer hänga med oss resten av våra liv men mycket kommer också att gå glömt.

Till exempel som trista och långtråkiga genomgångar och ekvationer där konjugatregeln måste följas. Jag är däremot tacksam över att resan har varit så pass rolig och positiv.

Mest tacksam är jag över att ha haft så himla snälla lärare och klasskompisar som funnits där för en och jag kommer sakna var enda en av er!

Många har vi ingått i olika vänskap genom åren och jag är tacksam över att kunna kalla många av er vänner. En vänskap som utan tvivel kommer att finnas kvar och plåga mig resten av livet och som dessutom kommer att påminna mig om Din mamma var femte minut är min vänskap med Rasmus Driving. Vår vänskap började som vilken annan vänskap mellan två halvt retarderade småungar: "Spelar du något spel?" -"Aa!" -"Fett coolt!" I alla fall så är Rasmus en tillsynes munter person som har en riktigt rå och knäpp humor. Och det är bara två av många likheter jag och Rasmus delar. Av någon anledning har vi skapat mycket udda vanor tillsammans. Till exempel kan vi ibland få för oss att skrika något rakt ut som ingen av oss alls förstår eller använda oss av nertryckande svärord och engelska uttryck mot varandra utan att ta det minsta illa upp. För att inte tala om de gånger då vi sagt "sk" efter varje mening eller de gånger då vi misstolkat nästan varenda ord som har kommit ur en människas mun till något som inte alls har med saken att göra. Min vänskap med dig Rasmus är väldigt… speciell. Nästan lite läskigt speciell ibland. Vi kommer nog aldrig att mogna fullt ut men men, det tar sig, som mordbrännaren sa.

Det finns väldigt många att lyfta i den här gruppen men det skulle bli väldigt tungt och jag skulle inte hinna med alla. Jag har iallafall tänkt ta upp min vänskap med Emma Tranehed. Emma har jag känt i 4 års tid nu, lika många år som Rasmus. Emma är vad jag skulle kalla en mycket exceptionell person med många goda egenskaper. Jag vet att jag låter lite som en lärare nu som har satt igång att predika om en av deras favoritelever men alla har vi våra sätt. Emma delar min humor men till en viss grad. Ibland kan det bli lite för mycket men jag klandrar henne inte för det. Vad sägs som det, två lite halvgalna Breviks-ungar som bästa vänner och tillsammans är vi lite utav en familj vi tre.

Man vill ju inte skryta om sina lärare men jag tackar er för allt ni har gjort för oss. Jag tackar er för den respekt ni visat oss, jag tackar er för den kunskap ni gett oss och jag tackar er för den humor ni visat att ni faktiskt har. Tack till alla som varit med under min skolgång här på Strandskolan, utan er hade jag inte klarat mig. Tack för mig och jag heter inte Tobias!


Lisas tal

Jag minns min första skoldag här på Strandskolan. Det var ungefär två veckor efter att skolan hade börjat när Lisa 8 år klampade in i klassrummet med mina dåvarande fosterföräldrar bakom mig. Jag fick snabbt många vänner och kände mig väldigt trygg. Vet ni hur det känns? Att en nybliven föräldralös flicka bytte från en skola där ett par killar retade henne för ingenting, till en skola där hon direkt fick många vänner och kände sig trygg? Det är ett av flera minnen jag kommer bära med mig i framtiden; tryggheten som finns i den här klassen och i den här skolan. De stunder då jag inte ville gå hem av personliga erfarenheter, ville jag alltid stanna här.

Jag kommer bära med mig de minnen som jag kan skratta åt, till exempel tiden jag var helt säker på att skogen bredvid skolan var full av vargar, att en död flicka vandrade runt i träsket och att jag var en varulv. Jag kommer att bära med mig minnena från Schackfyran och Schackfyramästaren. Det var första gången jag kände att jag var bra på någonting eftersom jag, tro det eller ej, kom på 16:e plats av 2000 människor. Jag kommer bära med mig dessa gånger jag låtsas stuka handen för att först och främst slippa vara med på idrotten, men också vänta på frågan “men Lisa, springer du med armen?”. Den frågan kom såklart aldrig… Jag har mycket att tacka för under min tid här på Strandskolan. Jag vill tacka alla fina människor jag träffat, de vänner jag fått och även de människor jag inte tycker om. Ifall den här skolan inte hade dessa människor som man kommer mindre överens med, hade man inte lagt märke till dessa fina människor eftersom alla skulle då vara detsamma.

Jag vill även tacka våra lärare Ann, Anja, Jörgen och Gudrun för alla lektioner vi haft och fått oss elever att utvecklas enormt genom dessa år. Jag vill också speciellt tacka Jonatan och Malin, de lärare som alltid får en på bra humör. Jonatan som är mer en vän än en lärare, och Malin som behandlar oss alla mer än bara en elev. Jag vill nu till sist tacka grupp 3. Jag tror vi alla vet att vi är den där jobbiga gruppen som alltid skriker, pratar och är allmänt omöjliga att få tyst på. Beviset på det är när vi alla satt på SO:n en dag i åttan då alla lärare i arbetslaget kom in och pratade allvar med oss, samt hotade oss om att splittra gruppen om vi inte höll tyst på lektionerna. Att den här gruppen aldrig håller tyst kan ses från olika perspektiv. Antingen är man tråkig och ser det bara som ett problem, att vi aldrig får arbetsro.

Däremot finns det ett djupare perspektiv; att vi egentligen har ett speciellt band med varandra till skillnad från de andra grupperna som alltid är tysta. Det har med tryggheten att göra.
Om någon ska göra en presentation och något går fel, så skrattar vi med varandra och inte åt varandra. Det är något jag kommer minnas med grupp 3, hur speciell den här gruppen verkligen är. Jag kommer alltid att minnas dessa fyra år vi som grupp haft tillsammans.Vi har sett varandra växa upp, sett varandra på våra dåliga dagar och skrattat tillsammans. Vissa av er kommer jag träffa igen, men vissa kommer jag aldrig få träffa igen. Det är liksom så det är, människor kommer och går. Vänner jag hade för något år sedan har jag knappt någon kontakt med idag, eller någon jag knappt pratade med för 1 år sedan är jag jättenära idag. Att lämna en skola och en klass är alltid svårt, men jag vet att allting kommer att bli bra nu när vi alla får börja om på nytt. Det är dags för nästa äventyr.


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan