Hon gjorde det som kändes rätt

Vad gjorde du för något?
Jag var där i oktober 2014, och då har de lov hela månaden så tyvärr fick jag aldrig vara med i skolan. Så jag var med barnen på barnhemmet och tog hand om dem på alla möjliga sätt men de tog hand om sig själva väldigt mycket så man fick inte göra det där praktiska som man är van att göra hemma, som att byta blöjor och se till att de fick mat och så, utan det skötte de själva eller ibland andra vuxna som var där.

Vad var det som fick dig att volontärarbeta?
Jag tyckte att det skulle vara så intressant, och det är något som man kan ta med sig till sina kollegor och barn här hemma i Sverige och berätta att alla har det inte som vi har det.
Sen så har jag själv ett fosterbarn hemma, så jag tycker att det är jätteviktigt för våra barn att se att alla har det inte som vi.

Hur reagerade dina anhöriga när du sa att du skulle åka iväg?
De var positiva, men sen lite oroliga också eftersom att man inte vet exakt vad det handlar om och var man ska vara, man är ju ändå ute i bushen bland vanliga befolkningen, det är ju inte som att åka på en charterresa.

Hur såg en vanlig dag ut?
Man gick upp och åt frukost, jag och en till volontär som var där, och sen så var man med barnen, vi hade med oss lite olika saker till barnen så vi försökte samla dem för att måla eller lägga pussel eller göra andra lekar. Men det var inte helt lätt, de bråkade ganska mycket, dels om att få uppmärksamhet men också om sakerna, de försvann och kastades bort och så. Men samtidligt så uppskattade de det självklart jättemycket, men det var nästan djungelns lag som gällde, äldst bestämmer. Samtidligt som de behövde en massa kärlek, det var mycket sitta i knä, krama och bara var.

Hur var din första reaktion när du kom dit?
När vi först klev ur bilen så kom de stora barnen emot oss, inte de äldsta,för de höll sig lite vid sidan om för de är så vana vid att det kommer volontärer och vill därför inte riktigt knyta ann till någon. Men de som var kanske runt tolv år kom och hjälpte oss med våra väskor på en gång, och då berättade de som var samordnare att barnen gör så och det ska vi låta dem göra för de är vana vid att ta det ansvaret.

Sen såg vi när vi bodde där att barnen tog ansvar på olika sätt, på både bra och dåliga sätt, i början var deras ansvarstagande positivt, men ju fler dagar som går så blev det lite mer chockartande, man kunde se att de hade olika märken och man kan förstå vad de kanske har varit med om och hur de var mot varandra. Det är inte som i Sverige utan man slår om det inte passar och det var ju självklart otroligt svårt att se.

Hur var det att komma hem igen?
Jag hade turen att ha min sista vecka innan höstlovet, så min familj kom dit så vi hade nio dagar tillsammans. Och det var lite skönt att få göra något annat och se något annat av Thailand också. Jag har inte varit där förut. Och sen att få prata med dem, jag hade gärna velat åka och visa dem så att de skulle få se hur jag hade haft det, för det är jättesvårt att förklara känslan av att vara på ett barnhem i ett annat land. Men det var blandade känslor att komma hem, dels längtar man tillbaka och man tänker på vissa barn som man fick en lite bättre kontakt med, helst hade man ju velat ta hem dem hem men det går ju inte.
Men man hoppas ju att man har kunnat ge dem någonting, sen så kan man nog inte räkna med det när man bara åker två veckor utan dem behöver bara någon där och då.

Vad bär du med dig från din volontärresa?
Jag bär med mig en massa känslor såklart, dels så tänker ju vi i Sverige att barn är väldigt kompetenta och klarar väldigt mycket samtidligt som vi curlar barn väldigt mycket. De här barnen fick klara sig själva, även om de var två år. Det kan man ju tänka på när det gäller svenska barn, att de klarar oftast mycket mer än vad vi kanske tror, de behöver inte vara så curlade. Samtidligt som barnen från barnhemmet inte fick någon kärlek och all den här andra omvårnaden som är viktig, och man kände att det var väldigt hårt, det är ett väldigt tufft klimat att växa upp i. Plus att de då har sina egna historier och bakgrunder som de ska leva med.

Samtidligt är ju barn häftiga, och det var lite det som jag ville titta på när jag var där, att barn lever här och nu och de är glada. De här barnen var ändå glada fast att man förstod att de hade varit med om en massa tuffa saker och trots att det var ett tufft klimat på barnhemmet så var det ändå glada barn. Och det bär jag med mig, att barn är överlevare på något sätt.

Vad var det bästa med resan och det sämsta?
Det bästa var alla relationer med barnen, och få ta del av det och deras liv där. Det sämsta är att även om man vet det, så har barn i olika länder väldigt olika förutsättningar, de tänker inte på barn såsom vi gör. Och de har inte det som jag tycker att alla barn har rätt till.
Samtidligt som vi brukade titta på varandra och tänka, har de det bra eller inte?
De hade tak över huvudet, de hade mat, de hade rutiner, de fick gå i en skola även om det var en skola långt bort där bara fattiga barn gick såsom jag har uppfattat det.
Men det är ju ändå tufft för dem.

Har du någon kontakt med barnen nu?
Nej, inte mer än att jag skänkte en summa pengar när jag var där som jag hade samlat ihop i Sverige, och det kan man ju försätta med. Så jag väntar bara på att jag ska få ett brev med adressen så att man kan ha lite kontakt och kanske skicka lite saker när det behövs och så. Sen så är det ju folk från Tyresö kommun som åker regelbundet, så då kan man ju skicka med det man tror behövs via dem.

Har du känt länge att du ville åka?
Ja, jättelänge Och när jag såg att Tyresö kommun hade volontärresor när jag började jobba här så tänkte jag att man kan ju söka i alla fall och se om man kommer med och det gick ju bra.