Patriarkatets idealbarn

I skolan har det alltid funnits hemliga normer för hur killar och tjejer ska vara. Flickorna i klassen har ofta klätt sig i rosa kläder och många använde kjol eller klänning medan pojkarna kunde bära tröjor med blåa och svarta färger med något coolt tryck på. Ingen tänkte på det då men vi var patriarkatets idealbarn. Killarna ägde kojan och tjejerna fick bara vara med om de städade, när det var killarna mot tjejerna på idrotten så var det redan en fastställd vinst för killarnas lag och på brännboll fanns alltid “kärringracket”. Trots dessa oskrivna regler vi levde under kände jag mig aldrig mindre värd än killarna. Vi tjejer i klassen var dom som pratade högst på lektionerna, de var vi som föreslog lekar mot killarna på idrotten och det var vi som kämpade för förändringar i skolan. Det var det som gjorde att man alltid lekte med hela klassen, det var det som gjorde att man kunde hänga med vem som helst utan att känna sig som en kille eller tjej utan som en kompis och det var det som fick oss att glömma bort normerna vi strikt skulle följa.

Sedan kom högstadiet. Tjejerna sminkade sig, klädde upp sig till skolan, lockade håret och piffade till sig. Varför gjorde vi oss fina? Varför höll vi oss till normerna samhället målat upp?   Jo, för att få uppmärksamhet av killarna, de killar vi gått i samma klass som sen vi var 6 år. De oskrivna reglerna i skolan var att snygga tjejer blev populära och fick många vänner. Vi började även ställa krav på killarna som skulle vara vältränade, tuffa och ta plats. De killar som följde dessa regler fick då mer uppmärksamhet i klassen. Återigen var vi patriarkatets ideal barn. Jag minns tydligt när det var simning i skolan och några av oss tjejer protesterade tills vi fick simma flickor för sig och pojkar för sig. Jag kommer ihåg att vi var rädda för de dömande blickar killarna la på oss tjejer, var man smal nog, hade man stora bröst och så vidare. Vi fick igenom förslaget snabbt, vi var ju inte precis tysta och accepterande utan vi var samma tjejer som vi alltid varit, starka och inte rädda för att säga ifrån.

Det var någon gång i mitten av högstadiet vi alla började förstå. Vi var inga tjejer som skulle styras av vad killar tyckte om oss, vi kunde ha vilka kläder vi ville, vi kunde se ut och äta vad vill ville och framförallt kunde vi vara precis de vi ville vara. Många tjejer blev väldigt medvetna om de normer och den press vi sattes under för att vara som “tjejer ska vara”. Vi var även medvetna om normerna som fanns för killar som skulle vara “manliga”. Det som först såg ut som ett stup ner i patriarkat samhället, en värld där vi lever under strikta normer och förtryck från män, blev nu ett berg. Berget vi skulle klättra för att nå vårt mål, ett samhälle där alla människor är lika värda och har samma förutsättningar oavsett kön eller utseende, och vi var inte rädda för skrapsår.