Vart försvann tiden?
När jag stod där med mina föräldrar vid ingången till fyren, nervös och förväntansfull, hade jag vad som kändes tio långa år framför mig. Längs åren kom dagen med stort A närmare och närmare, avslutningsdagen. Vart försvann tiden? Dagen med stort A är nämligen bara ett par veckor bort och jag känner mig inte redo.
Jag tänker ofta på fenomenet fjärilseffekten. Alltså betydelsen av små val och hur stor effekt de kan göra. Ett av dessa små val som har haft stor betydelse på mitt liv var när mina föräldrar valde att jag skulle börja på Strandskolan. Strandskolan blev nämligen inte bara en skola, utan även som ett andra hem. Under dessa 10 år har jag skapat minnen för livet, lärt mig viktiga livsläxor och fått vänner som jag spenderat nästan 365 dagar om året med. Under dessa dagar i skolan så som på fritiden har jag fått tid att reflektera över livet. Detta har fått mig att inse hur lyckligt lottad jag är.
När jag började i denna skola hade jag redan vänner från dagis, vänner som består än idag. Vissa närmare än andra. Tillsammans tog vi oss igenom lågstadiet, år som jag idag tyvärr nästan inte har något minne ifrån alls. När vi började mellanstadiet så blandades klasserna och jag behöll dessa gamla vänner men fick även nya som idag betyder jättemycket för mig, något som jag trodde skulle vara omöjligt eftersom att jag blev så besviken när jag såg den nya klasslistan för första gången.
Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle bli. Att jag idag inte vill sluta, inte lämna varken den här klassen eller den här skolan. Som jag nämnde känner jag mig inte redo att lämna. När jag står här framför klassen känns tanken på att göra det helt overklig, att jag inte längre ska spendera varenda vardag i de sunkiga klassrummen gör mig rädd. Rädd för att behöva skapa en ny gemenskap. Rädd för att behöva skapa nya vänner, men nu är det dags att lämna. Den här platsen har och kommer för alltid att betyda väldigt mycket för mig. Den har sett mig växa upp och kommer se mig ta mitt första kliv mot det vuxna livet. Jag kommer att sakna min klass och framförallt dig, Strandskolan.
När jag började i denna skola hade jag redan vänner från dagis, vänner som består än idag. Vissa närmare än andra. Tillsammans tog vi oss igenom lågstadiet, år som jag idag tyvärr nästan inte har något minne ifrån alls. När vi började mellanstadiet så blandades klasserna och jag behöll dessa gamla vänner men fick även nya som idag betyder jättemycket för mig, något som jag trodde skulle vara omöjligt eftersom att jag blev så besviken när jag såg den nya klasslistan för första gången.
Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle bli. Att jag idag inte vill sluta, inte lämna varken den här klassen eller den här skolan. Som jag nämnde känner jag mig inte redo att lämna. När jag står här framför klassen känns tanken på att göra det helt overklig, att jag inte längre ska spendera varenda vardag i de sunkiga klassrummen gör mig rädd. Rädd för att behöva skapa en ny gemenskap. Rädd för att behöva skapa nya vänner, men nu är det dags att lämna. Den här platsen har och kommer för alltid att betyda väldigt mycket för mig. Den har sett mig växa upp och kommer se mig ta mitt första kliv mot det vuxna livet. Jag kommer att sakna min klass och framförallt dig, Strandskolan.