Nu flyttar vi hemifrån
Idag är det över tio år sedan som jag för första gången öppnade en av Strandskolans dörrar. Tio år sedan som min resa från en halvt blyg snorunge till en lite mer mogen tjej började, en lite mer mogen tjej som nu är redo att ge sig ut på nya äventyr. Det är även tio år sedan som jag kollade upp på dom dåvarande niorna och tänkte med lite rädsla att “wow, jag vill vara som dom!” och idag står jag här.
Jag ska alltså vara den där mogna tjejen som är redo för nya äventyr men om jag är lika cool och vuxen som mitt sexåriga jag tyckte att niorna var då, det vet jag faktiskt inte. Att jag trots allt är redo är väl tur det för nu är det faktiskt dags för oss att lämna Strandskolan, skolan som har varit vårt andra hem sen den där dagen då vi stod här för första gången med stora ögon.
Många kanske skulle anse att det nästan låter lite sorgligt att kalla plugget för sitt andra hem men jag kan med glädje göra det. Jag har haft mina tuffa tider, det har vi alla. Ibland har det varit extremt skönt att kunna lämna skolan efter en lång vecka och känna att yes, nu är det helg och jag får äntligen vara lite ledig! Lika ofta har det faktiskt varit tvärt om. När livet har varit jobbigt på ett eller annat sätt har jag känt att det är så himla skönt att få komma till skolan och träffa alla kompisar och såklart våra sköna lärare. Man kan alltid försvinna in i en värld där plugget är centrum och allt annat bara befinner sig utanför. Så länge jag gick omkring i Strandskolans korridorer var jag ändå på en trygg och harmonisk plats. Vi är faktiskt bortskämda med det här på Strandskolan, vi har ställen där lugn och ro råder och vi kan alltid ta med några vänner och krypa undan på en plats där allt jobbigt hålls utanför. Där vi enbart delar förstående, värme och kärlek. Jag hoppas att det finns fler sådana platser där ute, det måste det göra men det har varit en underbar trygghet att veta att dessa har funnits här hemma på vår skola.
Jag minns när jag började i sexan. Vi hade redan under sommarlovet fått se listan på dom nya klasserna, för nu hade A och B, ärkefienderna, blandats ihop till tre olika grupper. Jag hamnade i en grupp där det var flest elever från B och jag hade bara en bra kompis med mig från A vilket var min barndomsvän Rasmus. Jag minns hur rädd och nervös jag var inför första dagen, jag var livrädd för alla förändringar. Men jag var livrädd i onödan, allt blev verkligen jättebra. Min grupp var hur skön som helst även om vi alla i början var väldigt blyga och tysta och vi hade till och med fått lyxen med att ha mjuka stolar i klassrummen! Min grupp, grupp tre är en stor anledning till att Strandskolan alltid varit en plats som man kan kalla sitt andra hem.
Så därför vill jag ge ett stort tack till varenda en i grupp 3. Även om vi alltid varit sist in med inlämningarna så har det varit värt det för vi har verkligen haft kul tillsammans och dessutom har vi något som inte alltid självklart för alla i vår ålde vilket är är respekt för varandra. Jag är glad att vi fick dom lärarna vi fick i högstadiet. Dom har gjort det teoretiska mindre jobbigt och tråkigt och gjort själva lärandet mer intressant. Till exempel som Katjas glada energi och leende som man alltid blev bemött av i korridorerna eller som när Jonas snackade bort en eller till och med flera lektioner innan ett stort SO prov som ingen aldrig riktigt visste hur man skulle plugga inför men alla ändå lyckades rätt bra på. Dom här sista veckorna har varit stressiga men ändå dom bästa, allt är sista gången. Sista provet, sista utflykten, sista lektionen och snart sista gången innan vi tar farväl och far iväg till gymnasiet. Vi har haft tur som fått växa upp här men för att fortsätta växa måste vi vidare.
Så Tack Strandskolan för allt du har gett oss och för att du hjälpt oss växa till dom människorna vi är idag, men nu är det faktiskt dags, nu flyttar vi hemifrån.