Humlan


Emilia Ekström 2020-06-08

Humlor, har ni någonsin funderat över dessa fluffiga insekter? Det har jag, i alla fall under det senaste året. Visste ni att dem ska inte kunna flyga på grund av att deras kroppsvikt är för tung och deras vingar för små, men ändå gör de det omöjliga.

Jag började på Strandskolan i sexårs och den Emilia som stapplande tog sina första steg i Strandskolan är inte samma Emilia som nu självsäkert och förväntansfullt tar sina sista steg. Under dessa tio åren har jag lärt mig mycket, inte bara om hur man räknar ut arean på en cirkelsektor och att man hinner mycket på 10 minuter, utan också om mig själv.

Jag vet att detta inte är något unikt, men det är ungefär som en fågel i en bur. 

Under alla skolåren har buren allt eftersom blivit större och större men en dag är dörren vidöppen. Helt vidöppen. Samtidigt som man vill flyga ut direkt är det lite obehagligt, buren har skyddat oss mot alla rovdjur, i buren fick vi mat och vi kunde inte flyga vilse. Utanför buren finns allt möjligt och först är det läskigt men sedan kommer man på att buren fanns till för att förbereda oss för detta, för allt som kan förekomma ute i friheten.

När vi skulle skriva dessa talen visste jag direkt att det skulle finnas många personer jag ville tacka.

Jag vill tacka alla lärare som har fått stå ut med mig och verkligen försökt få mig att förstå och lärt mig massor, men det finns en lärare jag vill tacka lite extra, som jag nu snarare ser mer som en vän än lärare.

Tack till Anna Wiklund, min mentor och mattelärare, tack för att du alltid fanns för mig när jag behövde det och för att du alltid ställde upp och verkligen försökte få mig att förstå att det faktiskt kan vara kul med matte. Tack. Och såklart tack till min klass. 9B.

Men det finns faktiskt en person kvar jag vill tacka, det är mig själv. Det är ju trots allt jag som har tagit mig hit, där jag står idag och det är jag otroligt stolt över. 

När jag blickar tillbaka över min skolgång så känns det som att tiden har flugit förbi, vem trodde att denna dagen faktiskt skulle komma? Det har alltid känts långsökt men nu står vi här helt plötsligt, öga mot öga med vår framtid.

Men det här med humlor då? Precis som de känns det som att vi egentligen aldrig skulle komma hit, som att det var omöjligt, som att vi aldrig skulle sluta nian men det gör vi nu, vi gör det omöjliga.