Obesvarad kärlek

Ljudet av grenar som bröts i snabb takt fick Johan att väckas ur sitt behagliga sinnestillstånd och han vände sig tvärt om för att se vad det var som störde friden. Fram mellan träden steg en vacker, vit springare med svarta fläckar, med en päls så glänsande att Johan nästintill kisade för att inte bli bländad. Han lyfte blicken från det enastående kreaturet och flämtade till när hans blick mötte de klaraste blå ögon han någonsin skådat. Blicken borrade rakt in i hans hjärta och han kände hur någonting inom honom smälte. Han tappade talförmågan helt och kan inte annat än stirra på den änglalika gestalten framför honom. Den unga damens läppar rörde på sig, och trots att hans hjärna var som ett töcken lyckades han, vid yttersta ansträngning översätta läpprörelserna till ord. I sitt svaga sinnestillstånd lyckades han snappa upp fraserna "God förmiddag" och "Hur står det till?".
Han tog ett djupt andetag och lät sakta luften fylla hans lungor. En svag parfymdoft letade sig in i hans näsgångar och han slöt sakta ögonen för att verkligen ta del av aromerna. Trots att han fortfarande var djupt skakad av känslostormarna som pågick i hans inre, lyckades han klämma fram ett "God dag" och nickade lätt tillbaka som hälsning. Långt borta urskiljde han ett svagt ljud. Han registrerade dock inte var eller vem det kommer ifrån, då hans snabba hjärtslag överröstade det mesta ljudet runt omkring honom. Den gudomliga varelsen, ännu namnlös, reagerade dock på ljudet och vände sig om. Johan väcktes en aning ur sitt koma och hörde hur ett flertal röster ropade: "Olivia, Olivia!" och förstod att det måste vara ängelns namn. I samma sekund som han drog denna slutsats, vände hon sig om och ursäktade sig och sa att hennes sällskap väntar. Sedan tog hon tag i tyglarna och sicksackade iväg mellan träden.

Månaderna gick. Sommaren och hösten har redan passerat, och vädergudarna har återigen lämnat över årstidsnyckeln till våren. Efter en lång och hård vinter hade Johan gjort sitt bästa för att glömma sin stora kärlek. Hans hjärta hade nästintill slitits itu av hans innerliga längtan av få se henne igen, men han hade ändå klarat av att fortsätta leva sitt liv som han gjorde innan han fick vetskap om hennes existens och arbetet på gården höll hans hjärna sysselsatt under dagarna. Minnena från den vackra vårdagen året innan var än lika tydliga som om det skett igår. Bilden av henne var förevigt etsad på hans hornhinna, och hade någon bett honom beskriva henne hade han fått med varenda detalj av hennes sagolika ansikte.

Stallpojken kom springandes i full karriär i sina blåa jeanssnickarbyxor och slitna halmhatt på sned och ropade: "Herr Lövenberg har gett oss alla ledigt för dagen för att vi ska kunna bevittna det ståtliga bröllop som går av stapel i Storkyrkan i eftermiddag! Skynda dig och kom!".

Johan torkade av sina smutsiga händer på byxorna, drog skjortärmen över sin svettiga panna och sprang fort bort till staketet och lossade på repet han snärjt fast den svart-bruna hingsten med. Vant svingade han sig upp på hästen och satte iväg över fälten mot staden.

Väl framme vid Storkyrkan klev han av pållen och ställde sig på trappen utanför apoteket med utsikt mot kyrkan. Kyrkportarna öppnades och hans värsta mardröm besannades.

Hans blick var tom när han stod och betraktade det leende paret som sprang ut från kyrkan. Bruden omringades snabbt av lyckönskande väninnor och Johan kunde riktigt läsa i deras lycksökande ansikten hur avundsjuka de var på henne. Icke att förglömma äro det faktum att de var högt stående damer som kunde spela sina roller väl, så ingen visade något annat än ren och skär glädje för den nyblivna brudens skull. Den strålande solen fick hennes hår att lysa likt en gloria på hennes huvud och den gräddvita klänningen smälte ihop med hennes vita hud, synen var bländande vacker. Johan sökte sig närmare folkmassan då han fick se Olivia, med hjälp av sin nyblivna make, kliva upp i en ytterst extravagant vagn, vilken leddes av två välryktade hästar. Ekipaget satte av från kyrkan och Johan såg förtvivlat på när hans älskade Olivia, ivrigt vinkades till nära och kära, åkte bort från kyrkan, bort från honom.

Länge satt han och stirrade efter vagnen. Det var först när han kände en kall vindpust som han insåg att kvällen var kommen och han sakta vände sin häst och red, med sänkt huvud, tillbaka mot herrgården.

Förkrossad var inte ens i närheten av hur han kände sig i denna stund. I hans huvud ringde fortfarande kyrkklockorna och hans inre vred sig i plågor. Tyst satt han där och lät tårarna strömma ned, likt vattnet från isarna i bäcken på vårkanten. Som i trans styrde han stegen bort från huset och ner mot sjön. Väl framme vid vattnet slog han sig ner ett stenkast från vattenkanten och lutade sig tillbaka mot en ståtlig ekstam.
Natten gick mot dag och kvar satt Johan orörlig och blickade ut på det kolsvarta vattnet. Tårarna hade sedan länge torkat in på hans kinder. Kvar fanns nu endast spår av salt, som bevis på hans sorg. Vid tanken på sin älskade i armarna på en annan smärtade det till i hans hjärta, och det var inte långt ifrån att brista. Solens första strålar skymtade mellan träden och fick vattnet att glimra som om det var fyllt av kristaller. Synen framför honom var enastående vacker, likt en dröm. Långsamt började skogen vakna till liv och fåglarna kvittra i en av sina tusentals arlasånger. Johan visste att han aldrig skulle sluta älska Olivia. Även om de bara skulle leva tillsammans i hans drömmar.