De "fina individerna" som gör att jag inte är jag

Djur anpassar sig efter sin miljö, vissa kamouflerar eller gömmer sig för att inte bli uppätna av sina fiender.
Vi människor kamouflerar oss kanske också; vi spelar några vi inte är för att bli accepterade. Vi beter oss på ett annat sätt då vi alla alltid strävar efter att passa in, för allt kretsar ju alltid kring just det; “att passa in”.

För om en elev skulle vara annorlunda, skulle risken för att vara ensam bli större, och ensamheten påverkar oss oerhört mycket. Dels så kan man må dåligt, men det kan även påverka betygen. Enligt en undersökning gjord av Friends och Örebro universitet så kan barn som uppger att de är ensamma ha tre gånger högre risk att få icke godkänt samma år. Samma undersökning visar även att det inte bara är de ensamma och mobbade barnen som får sämre betyg, utan det är även förövarna själva. Bland pojkar som varit förövare ökar risken att få icke godkänt, så detta påverkar inte bara enskilda individer, utan hela samhället.  
En grupp med killar står mitt i korridoren och pratar. Ingen skulle kunna missa vilka det är som bestämmer. En person går förbi, alla stirrar och fnittrar. Hon frågar: “Vad är det?”.
Ingen svarar utan skrattar och kollar på hennes nätbyxor som syns under jeansen. Hon förstår på blickarna och går därmed därifrån.

Är denna händelse ur en av de filmerna om mobbning och respektlösa svin som vi fick se på livsviktigt i femman?
Är detta utspelat i den korridor som vi alla sexåringar var rädda för att gå till för att det var där de “stora” eleverna gick? Detta är just den korridor där alla elever är “fina individer” enligt lärarna på utvecklingssamtalen, men där de inte är så bra på att hantera grupptryck. För det är väl det allt handlar om; grupptryck. Det grupptrycket som gör att många exempelvis inte vågar bära annorlunda klädsel. För om jag en dag hade kommit med ett udda plagg, skulle det kanske vara jag som nästa gång gick i korridoren, fick blickar och hörde fnitter bakom mig. Det blir som att vi får se exempel på exempel på hur det kommer bli för oss om vi vågar vara som de där få i klassen som är sig själva.

Samma grupptryck gör även att ingen kille vågar gråta när han fått ett slag efter ett slagsmål. För ja, om en kille skulle visa minsta lilla känsloyttring som killar enligt samhällets normer inte får göra, då hörs ordet “bög” och skratt långa vägar. Och de 14-åringar som tror att man blir mognare med åldern, men ändå beter sig som 3-åringar. När man exempelvis lekte brottning på dagis och någon började gråta, då hjälpte man hen. Men det verkar inte 14-åringar med 9 års utbildning i skola, 14 års uppfostran i hemmet, fyra års uppfostran på dagis, 122640 timmar av tid att lära sig vett, veta att man ska göra.

Vi förstår att ungdomar, 14-åringar, vill bli accepterade och göra allt för att vara en av dom med mest makt i korridoren. Men vi förstår inte varför folk dagligen ska få höra kränkningar för att de inte är lika fega och normativa som alla andra. Vi är såklart inte de perfekta eleverna, men det är väl ingen? Däremot är det illa att denna feghet som så uppenbarligen finns, ska ta över en hel årskurs.
Fegheten gör att många står kvar och omringar killen som så uppenbarligen inte vill brottas och gör att många håller med alla om att han är en “jävla bög” för att han började gråta, som att det är det värsta man kan vara.

Det är allas skyldighet att skolan ska bli en trygg plats, men ändå tar folk rätten att bete sig som svin. För vi alla har ju ett ansvar. Det låter ju så otroligt klyschigt att säga “Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”, men det är kanske just det som behövs. Alla elever har ju ett väldigt stort ansvar i att göra skolan till en trygg plats, men samtidigt kan de inte göra allt. Lärarna och föräldrarna har en lika stor skyldighet, för det är de som uppfostrar eleverna.

Som sagt gömmer sig vissa djur från sina fiender för att inte bli uppätna, vilket vi människor också gör. Men vissa djur vågar gå emot den strömmen. Delfinerna som blir attackerade av hajar kämpar emot dem istället för att gömma sig. De attackerar hajarna med hjälp av samarbete, trots att hajar har mycket mer makt. Detta behöver vi människor kanske ta efter, vi måste våga kämpa emot tillsammans. Om majoriteten av eleverna går emot de som kränker, eller bara slutar hänga på, skulle kränkningarna minska. Det skulle göra att det istället går modiga och mogna elever genom skolans korridorer. För alla är ju faktiskt fina individer.