Tipsa en vän om denna artikel:
Till:
Från:
Niorna har skrivit avslutningstal

En sista gång


Meja Frimmel 2021-06-12

Tio år har jag gått in och ut genom samma dörrar. Sprungit upp för samma trappor eftersom att jag alltid är sen, och nästan varit i alla klassrum i hela strandskolan. Allt för att komma till denna dag. En dag jag drömt om ända sen jag själv fick hänga rosen runt 96-ornas hals och se de gå ut från skolan för sista gången.

2011 klev jag in på Strandskolan för första gången, men från den tiden minns jag inte mer än att jag nästan bokstavligen satt ihop med en av mina bästa vänner. Ella Wretman. Vi har hållit ihop genom hela våra skoltid förutom första dagen på sexårs, vi kom i olika grupper och jag trodde att hela världen skulle gå under. Jag kan inte ens räkna på mina händer hur många gånger någon kallat mig Ella och dig Meja och vi svarat med samma fras “vi är inte ens lika” även fast vi vet folk bara säger det för att vi alltid är med varandra. Tack för alla minnen härifrån och tack för att du alltid funnits vid min sida. Jag hoppas vi alltid förblir vänner.

I tvåan klev ytterligare en av mina bästavänner in. Astrid Hammar, Du kom in på den här skolan med en blomma i håret som var större än ditt ansikte och skrattade åt allt vi sa. Vi blev vänner snabbt och har hållit ihop sen dess, även fast vi var ärkefiender i trean. Vi har flera minnen tillsammans som när Ella bröt armen och du och jag skrattade tills hon började gråta. Jag hoppas alla kan ha en vän som du. Du stöttar alltid mig och du ska veta att jag alltid kommer att stötta dig. Med dig som vän ökar absolut ens självförtroende om hur rolig man är eftersom du skrattar åt ALLT man säger. Förutom er två har jag också fått flera andra vänner som gjort hela skolgången 1000 gånger bättre, redan från 1:an till idag.

Jag vill också tacka alla lärare men främst Jonatan Åhlund, Tack för att du orkar vara glad 365 dagar om året och har tålamodet att hjälpa alla skolans elever. Utan dig hade många av mina so analyser, svenska texter och labbrapporter inte blivit skrivna. Också tack till Nettan för alla livsviktigt lektioner i låg och mellanstadiet som alltid var favoriten.

För framtida elev som läser mitt tal vill jag ge ett tips inför högstadiet. Satsa inte på skolan sista terminen i 9an. Börja i 7:an. För oavsett om lärare säger att “betygen bara spelar roll i 9:man” ljuger de, för när man sitter där och fått A på två fysik prov kommer Robert ända ta upp det C man fick i 8:an och ge en ett B. Bara så att ni är förberedda.

Årskurs 7-9 innebar mycket saker, mer ansvar, nya matriser och nya lärare. 7:an var ett år med mycket pluggande. Året tog slut och eftersom klasserna inte var blandade nog bytte vi igen. Monica har alltid sagt att åttan skulle var ett mörkt hål vilket min syster hållit med om, men med nya vänner i klassen blev det mycket roligare.

Nian har absolut varit det tuffaste året, jag ska inte ljuga, även fast de nationella proven ställdes in har det varit 3-4 prov i veckan även fast jag alltid trott att det var max två. Efter sommaren går jag från att bli äldst till yngst, stor skillnad, men ändå rätt skönt att slippa pressen med att veta att nu är sista möjligheten till ett bra betyg i alla ämnen.

Skolgången har lärt mig att någonting som sena kvällar, tidiga mornar och svåra prov alltid kommer att hålla ihop. Jag kommer alltid minnas hur jag varje kväll innan ett matteprov gråtit mig igenom alla kapitel medans pappa blivit arg för att jag inte kan förstå 7 gånger 8, eller hur jag suttit och läst in en 4 sidor lång analys om kalla kriget klockan 1 på natten, som jag ändå skulle glömma bort 2 minuter efter provet, allt för att Tony ska ha ännu ett långt prov att rätta. Allt för att få de betyg jag har idag. Var det värt det? Förmodligen. Hade jag orkat göra om det? Aldrig i livet.

Så vad är det egentligen jag minns från den här skolan om det inte är hur kalla kriget startade. Jo, jag kommer alltid minnas hur Sara och jag började tagga inför julen alldeles för tidigt på slöjdlektionen, eller hur jag bokstavligen dödar tangenterna när jag skriver en svenskatext, eller hur Erik aldrig kan hålla sig till ämnet på sina lektioner och får sina utbrott över ingenting. Allt detta känns dock viktigare att komma ihåg än musikhistoria eller “fråga fyra” om du frågar mig. Jag kommer också komma ihåg en och annan vän Robban berättat om genom alla tre år minst två gånger. Jag minns särskilt han som skulle klättra under staketet men glömde att elen var på. Synd att alla dessa vänner inte kan vara här idag.

Idag lämnar jag Strandskolan som Monica skulle säga med en fullpackad ryggsäck och vingar redo att lyfta. På svenska betyder det att jag lämnar skolan och känner mig relativt klar. Jag har varit här i 10 år och spenderat 6 timmar varje dag och nu känner jag mig äntligen klar. Men är jag redo? Redo att lämna tryggheten redo att ta farväl av lärare och gå ut för sista gången. När jag tänker så blir hela avslutningen mycket svårare eftersom jag kommer på att jag lämnar en plast som utgjort så mycket av min barndom och där jag fått så många vänner, vänner jag verkligen hoppas jag inte tappar kontakten med. Helt redo kommer jag nog aldrig bli heller men det är dags att ta mina saker gå ut från dörren, och gå hem samma väg en sista gång.


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan