Tipsa en vän om denna artikel:
Till:
Från:
Niorna har skrivit avslutningstal

Avslutningstal


Anna Tiricke 2021-06-12

För några månader sedan fick jag frågan; “Känns det kul att börja gymnasiet?” Då svarade jag med ett självsäkert “Ja!”. Jag var redo för en förändring efter många långa år i Strandskolan. En skola som jag har tillbringat stora delar av mitt liv i. Dag in och dag ut har jag gått in genom entren och suttit vid skolbänken. Jag har gått på lektion efter lektion med samma lärare och samma kompisar. Denna skolan har skapat en enorm trygghet och nu när jag tänkt efter hade jag svarat annorlunda på frågan....vill jag verkligen lämna denna trygga plats?

För tio år sedan gick jag för första gången in genom de bruna dörrarna på avdelningen fyren. Tiden under sexårs var full med minnen. Jag minns sångstunderna på den runda mattan, jag minns fruktstunderna och jag minns tandtappartävlingen mellan syd, nord och väst. Sexårs avslutades på bästa sätt, vi stod rakryggade på skolavslutningen och sjöng vår egna version av låten ”nossa”.

Tiden under lågstadiet gick snabbt, vi lärde oss våra första ord på engelska, vi lärde oss att skriva med en blyertspenna och vi lärde oss plus och minus. Jag kommer ihåg lågstadiet som väldigt rolig och under den tiden var allt så enkelt. Ingen press på att prestera, inga sena kvällar innan prov och inga svettiga presentationer. Det bästa med lågstadiet var nog ”roliga stunden” på fredagarna, vi kollade på film, vek loppor och lekte höken under vingarna.

Sedan kom mellanstadiet, nya klasser, nya lärare och nya människor som sedan kom att bli ens vänner. Mellanstadiet var annars inget märkvärdigt, allt flöt på som en rinnande fors. Tjejerna i min klass kom nära varandra och tillsammans fnittrade vi oss igenom lektionerna. I 6:an fick vi även våra första betyg, något som vi tog på väldigt stort allvar, som att det var det viktigaste vi hade gjort i livet. Nu när man tänker tillbaka så kanske inte provet om vulkanutbrott i 6:an hade så stor betydelse.

Mellanstadiet tog slut på ett ögonblick och högstadiet var rakt framför näsan på mig. Högstadiet som jag hela min skolgång har sett fram emot, började inte som jag hade tänkt mig. Vi fick nya klasser och klassbyterna var denna gång inte till min fördel. Kompisar som jag hade ägnat varje lunchrast med skulle nu inte sitta bredvid mig i klassrummet längre. En annan stor förändring var det snabbare tempot och de högre kraven. Bland det jobbigaste när jag tittar tillbaka är nog alla so-prov. So-proven har slitit en i bitar, de har medfört timmar framför datorn, sena kvällar och ångesten dagen innan provet. Vi får inte heller glömma labbrapporterna, spanskaproven och slöjdinlämningarna för de har inte heller varit helt enkla. Utan Jonatans förklaringar och enorma hjälp och stöd hade jag nog inte klarat av alla dessa prov. Tänk alla timmar som du lägger ner på att få oss elever att förstå algebra, kalla kriget och allt däremellan. Tack Jonatan.

Nu börjar det närma sig slutet på detta långa marathon och snart går jag över mållinjen för att ta ett kliv in i gymnasiet. Att börja gymnasiet och lämna min trygghet känns läskigt. Om jag hade svarat på frågan “känns det kul att börja gymnasiet”, hade jag nog fått funderat en extra gång. Jag hade velat fram och tillbaka men mitt svar hade nog till slut landat i ett nja eller till och med ett nej. Jag är absolut glad över att få starta på en ny kula men samtidigt är det ett så stort kliv som jag inte vet om jag är redo för. Tanken på att jag ska gå in i en skolan utan de röda tegelväggarna, de gula dörrarna och det gröna kaklet skrämmer mig lite. Jag kommer aldrig glömma denna skola. Tack till alla som har gjort min skolgång till den bästa. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre skolgång. Tack!


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan