Därför flydde jag, av Linnea Carlström

Jag satt. Satt äntligen på en säker plats men ändå utan möjlighet att kunna stänga ute alla varför. Varför? Ja, varför? Varför skulle den där tsunamin skölja över mig och mitt liv, tillsammans med så många andras? Mitt långtidsminne finns inte mer. Varför skulle jag tappa minnet bland alltihop, nu när jag som mest behöver det?

Nu, när jag skulle berätta om mitt liv där ordet varför utgjorde huvudfrågan. Varför söker du asyl just här? Migrationsverket hade ställt mig den frågan tusen gånger och jag hade svarat:
- Därför, att jag har inget hem mer. Tsunami. Borta. Allt.
Det enda jag minns:
Vatten, skrik, rop och en stor smäll. Någon hade dragit upp mig ur vattnet. Ett par starka armar hade räddat mig från mitt öde. Vatten.

Först när jag hade vaknat förstod jag att mitt hem var för alltid borta. ”You have to start over. You have to be strong” hade en avlägsen röst viskat i mitt öra där jag låg i räddningsplanet.
Nu satt jag här. På en stol i ett av flyktingmottagningens rum.

Med ett plan hade jag färdats med en massa andra människor ifrån det där stället vi var tvungna att fly bort från. Vårt före detta land som jag aldrig tänker återvända till. Bara jag fixar det här med asyl så börjar nog mitt liv att sakta men säkert återvända, tänkte jag där jag satt på min stol och jag visste att jag skulle sitta där ganska länge innan mitt långtidsminne skulle börja fungera igen. Stolen, ganska trasig och eländig men jag var ytterst tacksam över att ha någonting att sitta på. Katastrofen och den där middagen vi hade ätit innan kaoset tog över allt det underbara. Allt det kom jag ihåg, men vem var jag? Det hade jag inte kunnat svara på när damen i de där klapprande skorna frågat mig.

- Jag vet inte längre. Jag vet inte vem jag är. Vill bara bort och glömma det som hänt, snälla hjälp mig!
Jag hade inte några pengar med mig när vi landade med flygplanet på flygplatsen i Sverige. Jag vet inte hur det stavas. Hur ska jag kunna stava till Sverige när jag inte ens kan stava mitt namn och ännu mindre har en aning om vilket? Hur som helst så fick jag ett bidrag ifrån Migrationsverket, må de få en stor plats i himlen… så att jag kan bo här tills jag får asyl.
- Och om några år kan du få medborgarskap, hade damen sagt.
Bara några år kvar tills jag på allvar kan börja ett nytt liv!

Dagen då jag får asyl = MITT LIVS LYCKLIGASTE DAG!

Fem långa år senare…

Jag är trygg igen. Jag sitter på bussen på väg till jobbet. Har skaffat ett hus. Ett nytt hus som inte ser ut som mitt gamla. Jag har ett bevis på att jag är svensk medborgare. Jag har det här i handen. Nu vet jag vem jag är. Har hittat min vän. Min vän som jag trodde var död. Hon sade vem jag var. Hon hjälpte mig att hitta den jag var. Jag vet nu vem jag är. Har startat ett nytt liv. Tänker aldrig på mitt förflutna och har bestämt mig för att bara leva i nuet.

För alltid.