Från helvete till himmel

I 1 – 4 så gick jag i Enskedeskolan. En gammal, smutsig men ändå en speciell skola. Jag hade inte så många vänner och hade svårt för många av skolämnena. Gunilla. Namnet på läraren som gjorde mina första skolår till lite av ett liknande helvete. Hon hade kort, stripigt hår och runda glasögon. Om jag skulle räkna alla gånger som hon sett ner på mig, inte tagit mig på allvar eller förolämpat mig skulle det här talet bara bestå av negativitet. Redan som 8 åring i 2.a klass så fick jag kvarsittning för att jag inte förstod multiplikationstabellen och vet ni? Jag kan den fortfarande inte helt. Jag kommer aldrig att glömma den gången hon stod vid den svarta tavlan med ögonen riktade mot mig när hon klart och tydligt frågade om jag var dum i huvudet, den gången hon anklagade mig för att ha förstört 4 datorer, jag kommer inte heller glömma den gången hon sa högt inför klassen ”Louise, du kan ingenting”.

I mitten av april 2009 fick jag nog.  Jag såg hur fel allt var. Jag pratade med pappa och sedan tog jag min blommiga ryggsäck, satte Hammarby mössan på huvudet och öppnade dörrarna till Strandskolan. Jag var annorlunda, jag var det svarta fåret. Jag hade kort hår, tofsar i hela håret och var relativt osäker och ensam men jag blev accepterad ändå. Att vara van vid att bli in puttad i skåp i en stökig miljö och få höra nedlåtande kommentarer skrämde mig, men det var annorlunda här. Under hela fjärde klass så hade jag fortfarande svårt att koncentrera mig och jag förstod inte mycket men ingen gav upp på mig. I 4.an möttes jag av min dåvarande lärare Mia och varje gång jag träffar henne i en korridor får jag ofta höra ” Kommer du ihåg den lektionen du hjulade runt i klassrummet? Se hur långt du har kommit nu”. När årskurs 6 började och vi fick nya lärare så insåg även de att tråden som var menad att sy ihop mina kunskaper med var ihoptrasslad. Jag var inte dum i huvudet men jag kunde nu se felet som ingen kunde rå för. Efter en utredning fick jag diagnosen ADD. Jag började ta medicin, som jag fortfarande tar idag. Det jag vill säga är att jag aldrig hade klarat allt själv och en stor del av hjälpen kommer ifrån mina lärare som jag kommer vara evigt tacksamma mot. Många ser lärare som vuxna personer som inte förstår och bara gör fel men jag vill istället för att klanka ner på dem tacka dem. Tacka dem för det de gjort för mig, tacka dem för att de har trott på mig, tacka dem för att de inte försökt att ändra på den jag är, tacka dem för att de inte gett upp på mig och för att de sett till att mina betyg idag är alla över godkänt och jag kan idag med självsäkerhet säga att jag kan.  

Men det har inte alltid varit lätt för mig att säga ”Jag kan” efter att ha blivit förolämpad och stampad på av en lärare i 4 år, att få en diagnos och äta medicin och alltid tro att man är dum i huvudet. När jag började i Strandskolan så kände jag mig till en början ensam. Jag var som den där sällsynta blomman som alla tycker är speciell men som ingen vågar plocka i rädsla för att den inte kommer passa in med de andra blommorna i buketten. Ungefär så var jag i en början. Jag var inte som de andra, såg inte ut som de andra, passade inte in som de andra men jag lyckades springa ifrån det svarta hålet jag levt i och stod upp för mig själv och tillslut så passade jag in. Folk vågade tro på mig, de vågade plocka den blomman som aldrig passat in. Jag lyckades.