Elever i årskurs nio tänker tillbaka

Gräset är grönare på andra sidan, antar jag…


Caroline Andersson 2012-11-12

Snart har det gått tio år sedan jag satte min fot för första gången i den här skolan. Tio roliga, spännande och pinsamma år. Jag borde antagligen känna mig vuxen, stor och som om jag kan allt, men det gör jag inte. Vissa delar av mig är fortfarande den lilla nervösa tjejen som klev in i hallen i sex års med mamma vid sin sida, sa till min nuvarande bästis ”vi kan bara leka till min kompis kommer”. Medans vissa delar av mig själv känns så där vuxen som man alltid har tyckt att niorna var, så där stor och självsäker.


När jag sitter vid fönstret och tittar ut ser jag eleverna på lågstadiet leka ute på skolgården, springer fram och tillbaka, gräver i sandlådan eller kanske till och med leker smurf på gungorna. Jag antar att vi alla har varit där någon gång, lekt, skrattat när man hoppar av gungan och flyger genom luften, eller sprungit gråtande in till lärarna för att man missade landningen. Att vi slogs om att få köra månbilarna, eller att få ”hänga” i nätet. Ju äldre man blir ju mer saknar jag det, den där spontaniteten, den där känslan av att kunna göra vad som helst, att vara oövervinnlig. När man inte vet om man kommer klara det eller inte, men man hoppar ändå, det får bära eller brista. Så många minnen, så många tankar och så många känslor. Alla minnen, allt från när jag skulle börja 4:an och var tvungen att lämna vår lågstadielärare, eller när man skulle börja 6:an och tillhöra dom ”stora och coola”. Då ville jag inget hellre än att vara där jag är idag, äldst på hela skolan, nu när jag väl är där så vill jag inget heller än tillbaka.

Just nu sitter jag och en kompis och har nostalgi över ”Röris” Vad då? När vi gjorde det kändes som det mest patetiska i hela världen. Att gå ut från lektionen och rocka rockring, hoppa hopprep eller bara få röra på säg, för att orka med resta av lektionen. Men idag känns det som om något som skulle vara as kul, om våra lärare sa ”Gå ut och kör lite röris och kom sedan in igen”. Idag skulle vi aldrig få chansen att göra det, idag förväntas vi uppträda korrekt och vuxet, att vi ska klara av att sitta tyst på en lektion i kanske två timmar. Hur dum får man bli? Att man missade chansen att få gå ut och leka mitt på en lektion, vad tänkte jag med? Vad tänkt vi alla med?

 Jag tror att det alltid är så, att man har massa förväntningar på det som kommer, så man tänker inte på det man har. Man strävar alltid framåt, men när man väl når dit och inser att det inte var något speciellt vill man tillbaka. Jag tror att det alltid kommer att vara så, att man längtar efter det man inte har, både det som ligger framför en men även det som ligger bakom oss. Men är det säker att man vill tillbaka? Skulle det vara värt att uppleva alla hemska, pinsamma saker igen bara för att få gå tillbaka och leka igen? Skulle det vara det? Jag har så många upplevelser från mina tidig år, så många sorliga men också så många bra. Men skulle jag välja att åka tillbaka att få uppleva allt igen, att får göra om allt från början? Att få rätta till alla misstag man gjort, men skulle du fortfarande vara den du är idag då? Utan alla dina upplevelser och misstag? Ärligt talat, har jag ingen aning om vad jag skulle välja.

Som man brukar säg, ”Gräset är alltid grönare på andra sidan” antar jag…


Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut







Sjukanmälan elev
Sjukanmälan görs via Vklass.

Skolmat


Hembreven
Mejllogga

Hembreven hittar du numera i Vklass.



Stockholm info



BBC News



Välkommen till Mot alla odds





Barnombudsmannen

Rättegångsskolan





Riksdagens quiz



Kids' Corner



Skolverket



European schoolnet







Strandlådan
E-post

Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Tyra, Karin, Victoria, Erica, Vera, Nova, Dante, Emmie, Gabriella, Linn, Ella, Alva, Lovisa, Jonatan