Elever i årskurs 9 tänker tillbaka på sin skolgång.

Mina största svagheter


Erika Holmberg 2016-04-12

Jag stod där i min röda klänning, och var noga med att stå extra tätt ihop med mamma och pappa för att inte komma bort. Den här röda tegelbyggnaden hade jag besökt förut, så storleken av allt var inte det som skrämde mig. Det var alla nya människor.

Nästan hela mitt liv har jag haft svårt för att umgås med andra. Det spelar ingen roll att jag älskar att höra vad folk har att säga, eller att jag vill upptäcka saker. Hör jag ord som kurs, praktik eller gymnasium, så tänker jag bara på en enda sak. Jag måste själv gå till en helt okänd plats, med helt okända människor, och få folk att tro att jag älskar det.
Få dem att tro att jag inte är det minsta blyg, utan att jag är en framåt, självsäker person, när jag i själva verket är livrädd.

Min barndom började riktigt bra. På dagis hade jag många personer att umgås med och under lågstadiet likaså.
Jag kanske inte var populärast i klassen, men jag kunde prata och umgås med de flesta. Man brydde sig inte direkt om vem man umgicks med heller. 

Det spelade inte så stor roll. Därför trodde jag att det skulle fortsätta vara så när jag blev äldre. Folk skulle fortsätta vara sig själva. Efter att min tid i lågstadiet var slut antog jag att mellanstadiet skulle bestå av samma klasskamrater som förut. Vi är väl fortfarande barn, tänkte jag för mig själv.
Vi kommer behålla samma personligheter, samma intressen. Det skulle i alla fall jag göra.

Men allt varar inte för evigt. Nya kompisgäng bildades, alla kämpade för att passa in, försökte följa de senaste trenderna. Antingen så kan man anpassa sig till det nya. Man har bra, schyssta kompisar och hittar lätt fler. Eller så är man som jag, och vill hålla kvar i det förflutna. Man har alltid fått höra att man ska vara sig själv, att folk ska tycka om en för den man är. Gör de inte det är de inte ens vänner.
Men hur ska man kunna vara sig själv, när man inte vågar?
Mitt riktiga jag accepterades inte, så jag fick låtsas vara någon annan.

Åren gick, och jag förblev ganska ensam. Plötsligt började jag få något jag aldrig fått förut. Ångest. Det var något jag hade hört talas om, men aldrig trott att jag själv skulle uppleva. Ångesten ledde till magknip varje dag, och det hände även att jag spände mig så mycket att jag började skaka. Jag var rädd för allt, vare sig det var prov eller att prata med folk.

Nu är dock min ångest som bortblåst, och jag kan för en gång skull säga att skolan är en helt okej plats. Jag hoppas att jag en dag kommer kunna säga att jag verkligen vågar vara mig själv, och att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Min största önskan är att jag ska kunna säga det, och mena det. Men jag har en bit kvar.

Jag lovar mig själv, och alla runt omkring mig, att jag en dag ska kunna komma till ett nytt ställe och inte tänka på alla människor som står där, precis som jag gjorde den där dagen då jag började grundskolan. Mamma och pappa tätt vid min sida. Det jag ska tänka på är alla möjligheter som öppnas upp för mig om jag vågar träffa människor, om jag vågar gå till nya platser. Mina största svagheter är trots allt min blyghet och mitt dåliga självförtroende.


Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut







Sjukanmälan elev
Sjukanmälan görs via Vklass.

Skolmat


Hembreven
Mejllogga

Hembreven hittar du numera i Vklass.



Stockholm info



BBC News



Välkommen till Mot alla odds





Barnombudsmannen

Rättegångsskolan





Riksdagens quiz



Kids' Corner



Skolverket



European schoolnet







Strandlådan
E-post

Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Tyra, Karin, Victoria, Erica, Vera, Nova, Dante, Emmie, Gabriella, Linn, Ella, Alva, Lovisa, Jonatan