Ge alla elever rättvisa betyg

Betygssystemet i skolan har ändrats mycket de senaste trettio åren. Fram till 1994 hade man betygssystemet 1 till 5, där ett var lägst och fem högst. Efter 1994 fram till 2011 infördes ett nytt betygssystem med IG, G, VG och MVG. 2011 bytte man till F till A och det är detta betygssystemet som fortfarande används idag. Betygskriterierna för F till A betygen är ganska svårtolkade och det är upp till varje enskild lärare att göra en egen bedömning av vad som behövs till ett visst betyg. 

Varför är det här ett problem? Jo, för att när varje lärare själva gör en bedömning är det lätt att olika lärare bedömer olika. Det leder till att elever som kan lika mycket får olika betyg för att deras lärare har bedömt olika. Det gör att om eleven har fått ett för lågt betyg får den personen sämre merit och på så sätt inte kan komma in på det gymnasiet man egentligen har kunskaper att komma in på. Åt andra hållet är det också dåligt, om en elev har fått ett för högt betyg så kan den komma in på ett gymnasium för att sen märka att den inte kan allt som den behöver kunna. 

Anledningen till att vissa elever får fel betyg är att bedömningsmatriser är svåra att förstå. Det är svårt att förstå skillnaden på “visst fungerande sätt” och “väl fungerande sätt”. Vadå väl fungerande? Hur ska man kunna veta vad det är? Det är då lärarna måste gissa och göra egna bedömningar som ibland kan leda till fel betyg. I artikeln “Systemet bäddar för orättvisa betyg” i Svenska Dagbladet skriver Anders Decker om att systemet för betygssättning inte fungerar på ett optimalt sätt. Decker gör en jämförelse med om Sveriges tingsrätter skulle bygga på samma system som betygssättningen. Han påpekar att om varje domare skulle själv försöka bedöma vad normal och grov misshandel innebär så skulle det inte bli någon ordning.
Det finns en tydlig beskrivning i tingsrätten om vad som ska ha hänt för att brottet ska betraktas som grov misshandel.
Om det skulle finnas det i systemet för betygsbedömningen skulle det vara mycket lättare för lärarna att sätta rättvisa betyg. 

När det inte finns utförliga betygsmatriser att jämföra med när man sätter betyg är det lätt att lärarna jämför elever. Som exempel, du har skrivit en bra text som du vet ligger på en hög nivå och du lämnar in den till läraren och är säker på att du kommer få ett A. Sen någon vecka senare när du får tillbaka texten så fick du ett B, men du som var säker på att du skulle få ett A. Du går då till en annan lärare och frågar om hen kan läsa igenom din text och säga vilken nivå den ligger på. Den läraren säger då att hen tycker den ligger på en A-nivå, så som du tyckte. Du går då och frågar din lärare varför du inte fick ett A, läraren svarar då att hen tyckte texten var på en hög nivå, men att din kompis text var ännu bättre och hen då fick ett A. Läraren har då tyckt att din text var på en A-nivå rent språkmässigt, men att din kompis skrev ännu bättre och därför jämförde läraren och du fick ett sämre betyg. 

Ibland kan lärare också bli påverkade av vilket betyg man har haft tidigare. Om en E elev skriver en text på C nivå kanske läraren försöker hitta fel och saker som kunde bli bättre bara för att hen vet att elev har ett E sen innan.
Då ser läraren texten från det perspektivet, att en E elev skriver en E text och då när texten är bättre är det svårt för läraren att se den på det sättet. Samma sak är om läraren tycker sämre om en elev och då bedömer eleven utifrån den känslan. Läraren försöker då hitta fel för att “sätta dit” eleven, det behöver inte vara medvetet, men när läraren vet vilken elev som har skrivit texten så kan hens personliga känslor av eleven spela in. 

Nationella proven finns för att elever ska kunna visa sina kunskaper utan inflytandet från sina lärare. Proven är konstruerade så att de omfattar större delen av kunskapskraven och ger en bra bild av elevens kunskaper. Emma Köster som är lärare och moderat riksdagskandidat tar i debattartikeln “De nationella proven behövs i skolan” som publicerades i Dagens samhälle 28/12-2017 upp varför de nationella proven är bra. Köster skriver om hur nationella proven behövs för att förbättra likvärdiga betyg i hela landet. Hon tar också upp att när elever skriver större prov lär de sig av det så att de senare har den kunskapen när de på högre utbildningar ska skriva prov eller tentor. Skribenten tar upp ett lagförslag som regeringen har föreslagit om att minska nationella proven och uttrycker sina åsikter om den stressande situationen som ledde till förslaget. 

Jag håller med Emma Köster i hennes uttalande att de nationella proven är viktiga. Jag tycker dock inte att det är en hållbar lösning på problemet med de oklara kunskapskravsmatriserna. Det är inte säkert att en elev skriver på rätt nivå bara för att de skriver de nationella proven. Om man har en dålig dag är det lätt att inte kunna fokusera till 100% och då skriver på en sämre nivå. Det är svårt om inte omöjligt att ha en perfekt dag så man kan prestera på topp. Ens terminsbetyg bestäms efter det man har gjort under hela terminen, och har man då en dålig dag så påverkar det inte betyget på samma sätt. Jag tycker därför att man ska ha kvar de nationella proven, men man ska också se över betygssystemet. 

För att kunna lösa problemet med orättvisa betyg måste politikerna göra en förändring. De måste se till att betygssystemet blir tydligare så att alla elever kan ha samma möjligheter i livet. En lösning som alla lärare kan använda tills dess är att skriva en exempeltext som de jämför med istället för att jämföra elever. Så de skriver en text precis så som de vill att eleverna ska skriva för att få A och sen jämföra med den som har en text på samma nivå.
Jag inser att det är extra jobb från lärarnas sida, men jag tror det kommer leda till att fler ser fel i systemet och då är mer villiga att fixa det.