Ett kliv ut

Allt började på Fyren där jag var, precis som alla en nervös 5 åring med allt framför sig. För mig var det stort att börja skolan, jag kände mig äntligen stor, trots att jag var yngst i hela årskursen. Jag ville bevisa för mina äldre bröder att jag inte längre var liten. De runda mattorna förvandlades snabbt till stolar och bänkar och plötsligt var det dags att börja lågstadiet.
Livet på lågstadiet handlade mest om vad som skedde på rasterna. Det fanns ju så mycket att välja göra! Spela fotboll eller kasta kula var nog bland det större dilemmat för mig i lågstadiet.

Mellanstadiet kom och för första gången jag fick känna ångest. Nya klasser. Bästa kompisar som längre inte gick i samma klass som mig, men även en början på nya vänskaper som idag betyder väldigt mycket för mig. Vikarier och fritidsledare som bestått. Innebandy matcherna på basketplan där jag både fått beröm men även slag.

Högstadiet kom som en chock för mig. Nya klassrum, lärare och mer plugg. Betyg som började spela mer och mer roll, även fast lärarna sa att betygen i nian spelade störst roll. För fick man ett C av Robert i sjuan så var slutbetyget satt till 9an. Oavsett hur bra man presterde på proven eller på labbrapporten. Alla sena kvällar med plugg. Förhoppningen att få sms från Vklass kl 7 på morgonen, att lektionen är inställd. Allt för att ta igen lite sömn från kvällen innan när man varit uppe lite för länge. Att snart gå från störst till minst över sommaren. Att få känna de där känslorna som den nervösa 5-åringen kände för 10 år sedan. Ja, det är väl ett tecken på att livet går vidare.

Hur jag ska kunna sätta ord på alla minnen som skapats är svårt. Alla gånger som Robert dragit upp nån historia om sin polare som råkat illa ut. Han som glömde dra av gasen innan han började elda och plötsligt stod huset i lågor. Gudrun, Leo, Chrille och Anders som alla försökt lära ut matte så att vi ska klara gymnasiet. Chrille och Leo var sköna, men jag tackar gudarna att ni anställde Anders, för annars hade jag nog aldrig klarat av att söka en linje med så pass mycket matte. Att på 4 år haft 4 olika spanska lärare tycker jag är lite väl överdrivet mycket. Tröskeln vi gick över för första gången för snart 10 år sedan ska vi bara om några veckor gå över för sista gången. Jag kommer för evigt vara tacksam för allt som nu kommer kallas för minnen. Minnena som för stunden var roliga, spännande men även läskiga är från och med nu bara minnen. Tack mina fina kompisar, tack er som funnits där för mig under dessa år, tack er lärare som gjort ert yttersta för att lära ut oss er bästa kunskap, men framförallt TACK Strandskolan för dessa 10 oförglömliga år.