Tio år på Strandskolan

Jag minns dagen när vi klev in i denna skola som små spralliga barn som inte hade någon aning vad de hade framför sig. Dagarna vi satt i cirklar runt färgglada mattor och sjöng olika sånger.
Eller alla öppna hus i lågstadiet när jag och Elize var de enda barnen som väntade på våra försenade föräldrar. De färgglada mattorna som ändrades till obekväma trästolar i ett alldeles för ljust klassrum.

Tiden i mellanstadiet när vi undrade om det var fel på våran klass, eftersom att alla lärare slutade när de fick oss som elever. Eller alla kvällar man spenderat vid middagsbordet och jobbat matte med pappa, som alltid slutade i tårar.

När man började sjuan och taggad på att äntligen gå i högstadiet med de äldre, men redan då började våra nuvarande lärare prata om nationella proven i nian och hur svårt högstadiet kommer vara, jag for upp som en sol, men ner som en pannkaka. Alla skoldagar man vaknat tidigt för att börja klockan åtta, samt alla prov och nationella vi gått igenom. Detta året har varit en av de svåraste och mest utmanande. Många säger att man bara ska trycka sig igenom nian för att sedan börja ett nytt kapitel på gymnasiet, men ingen pratar om hur påfrestande det är.
Skolåret har varit roligt, fyllda med minnen, däremot är jag taggad inför det nya som ligger framför. Eller dagarna man lämnat matte klassrummet för att gå till kompassen med extra matte Anders. Lektionerna jag, Hiba, Nataša och Isse stått och klagat på Anders om matte kommer jag alltid att minnas. Här har vi växt upp till nya personer och bildat nya anslutningar.

Denna byggnad har blivit som en tvättsvamp som sugit upp alla ens olika känslor. Känslorna från skolarbetet, när man blivit irriterade på lärare, men också gångerna man skrattat så man fått ont i magen. Snart så lämnar vi byggnaden som omfattar våran uppväxt och flera olika känslor.
Men jag lämnar Strandskolan exalterad för framtiden och med betydelsefulla vänskaper. Nu har vi alla i detta klassrum nått ett av livets milstolpar.