11 100 timmar

Jag minns första intrycket av lågstadiet. Man hade olika lektioner vid olika tidpunkter vilket var en stor förändring för oss som precis gått ut dagis. På rasterna tvingas man gå ut och leka, fast man inte ville. Ja, allt var frid och fröjd. Man hade inga prov, ingen stress, inte ett enda bekymmer.
De bekymmer man hade var oftast ett skrapat knä eller ett simpelt sår.

Efter tre långa och glada år i lågstadiet så var det dags att sätta sin fot i 4C. Där träffade jag fantastiska lärare som var väldigt omtänksamma och roliga. Jag visste redan då att de tre år år jag skulle spendera i mellanstadiet, skulle bli en av de roligaste åren av mitt liv. Själva mellanstadiet var en stor förändring, det fanns ingen bjällra som ringde när rasten var slut, man fick äntligen vara på den andra våningen och vi fick använda mobiltelefoner. Det var som att gå i en ny skola. Man kunde se de äldre barnen när de stod vid deras skåp, istället hade vi “lådor”. Jag tänkte säkert att det skulle dröja tio år innan jag skulle bli som dem. En av mina största minnen i mellanstadiet var cafeterian. Varje gång vi skulle se “Max movie” på engelskan så gick vi ibland till cafeterian och köpte varma mackor. Det är ett sådant minne som får en att tänka hur enkelt livet var, hur mycket som en simpel varm macka kunde betyda.

Sedan var det dags för det sista och jobbigaste steget i min resa, högstadiet. Jag hade sett fram emot den stunden sedan lågstadiet. Men det visade sig att allt skulle bli mycket tuffare och allt var inte lika lätt som tidigare var. I sjuan så var skolan mer som en hobby, något man gjorde då och då istället för att ta det på allvar. Jag tänkte inte så mycket på att det skulle ha betydelse för min framtid. Saker tog en ny vändning när jag var tvungen att byta klass till 8B. Då gillade jag inte alls idén att byta klass, men jag hade ju inget val. Man kan säga att 7C var lite tråkig och lite mer tyst, 8 B var mer likt ett zoo. Men det visade sig att 8B blev en toppenklass.

Åren har sedan susat förbi och nu står jag här. Nervös inför framtiden, skoltrött och riktigt lycklig. Jag kommer verkligen att sakna allt detta. Ja, tänk att mina 11100 timmar kanske har betytt något. Att jag har gjort en påverkan på mitt eget liv och andras. Att lilla jag är en liten del i en så fantastisk skola. Jag vill bara tacka alla som har hjälp mig på vägen, alla som har trott på mig.
Så, tack alla lärare, tack mina underbara vänner och tack för dessa fina, roliga tio år jag har upplevt.