Avslutningstal

Den här dagen har sedan många år känts som en oändlighet bort. Jag har haft de här sista veckorna på Strandskolan som en målbild jag har strävat efter och som något som sporrat mig i tider där det varit svårt att få ihop vardagen med både skolan, tävlingar och sena träningar.

Dagen jag för första gången klev in genom Strandskolans entré var jag livrädd. Jag var livrädd trots att jag hade närapå hela min förskoleklass vid min sida. Jag var livrädd för förändring och tyckte att allt utanför förskolans trygga staket var stort och skrämmande. Men snart försummade jag de tankarna och fann min trygga punkt i skolan, tillsammans med mina vänner och nya lärare.

Lågstadiet gick förbi i rasande fart och av just det motivet önskar jag att jag bättre tagit till vara på tiden. Samtidigt som det är mycket lätt att vara efterklok. Utöver de åtskilliga roliga minnen från dagarna spenderade på Jollen minns jag bland annat när vi fick träffa våra faddrar för första gången. Jag såg upp till dem och tyckte mig känna att de var så mycket äldre än oss. Jag kunde knappt förstå att jag, en dag, skulle bli lika stor som dem. Men tiden gick fort och snart hade även jag nått tredje klass. Till min stora förvåning kände jag mig dock fortfarande lika liten som jag gjorde i sexårs, och ännu mindre i jämförelse med de, nu sjundeklassare.

Mellanstadiet var ett stort kliv upp från lågstadiet. Jag minns när vi dag efter dag envisades med att klaga på att vi var tvungna att vara ute på rasterna och när veckans största problem var att kompisarna inte skulle få plats på kompisgungan. Då ville jag inget hellre än att bli lika stor som högstadieeleverna. Jag inbillade mig att alla mina problem skulle vara som bortblåsta så fort jag blev äldre och jag längtade efter den frihet som jag förväntades skulle tillges mig. Min hypotes var emellertid rätt, det blev roligare ju äldre jag blev och friheten växte, men med ökad frihet kom också ansvar.

Åren på högstadiet har varit lite av en ihållande längtan som med tiden växt sig större och större. En längtan bort från de klassrum och korridorer som jag spenderat de senaste åren.
En längtan efter förändring. Så kanske är det nu för det bättre att vi snart ska få vidga våra vyer, trots att känslan av längtan nu till stor del ersatts av vemod. För hur mycket jag än, med förväntan, längtat bort, finns det otroligt mycket som jag kommer att sakna. Det är lätt att, i den trygga miljön man befinner sig i, nu längta bort. Att känna sig trygg i känslan över den förändring som komma skall. Men jag är säker på att en del av mig kommer sakna den här skolans välkända korridorer, klassrum och elever.

Det finns ett flertal lärare som betytt lite extra under mina år på högstadiet och som jag gärna vill tacka. Bland annat vill jag ge en stor eloge till Erik, som med sina minst sagt originella engelskalektioner, fått mig att faktiskt tycka om engelska. Jag vill tacka Jonatan som alltid varit villig att hjälpa till, läsa igenom mina analyser och funnits där som emotionell support när jag varit nära min brytningspunkt morgonen innan provet. Strandskolan hade inte varit densamma utan dig. Den här dagen tar oändligheten slut.

Tack, Strandskolan, för att jag har fått gå här, men ett ännu större tack för att jag nu får sluta. Till skillnad från när jag för tio år slutade förskolan känner jag mig nu redo, men det är inte utan vemod som jag nu lämnar den här skolan. Vi har i flera år fått höra att Strandskolans vision är att ge oss rötter och vingar, och jag är nu beredd att hålla med.