Niorna har skrivit avslutningstal

Avslutningstal - Från förr till nu


Anonym 2022-06-03

Det var 3652 dagar sedan jag satt och väntade. Jag satt och väntade på en grön låda fylld med sand, som också var startplatsen innan skottet blåste av. Tio minuter kvar innan alla vällde in. Tankarna rusade om att allt skulle bli en plåga efter att ha lämnat förskolan. Skulle det bli svårt? Skulle det bli lätt? Fem minuter kvar. Tankarna om att börja ett nytt kapitel var för avancerade för en 6:åring, men rädslan fanns fortfarande där. En minut kvar. Snart går startskottet, jag börjar närma mig dörren. Noll minuter.

Allt började enkelt, skoldagarna flög förbi för en sådan som inte ens har börjat ettan. Resten av lågstadiet var samma sak. Det var raster. Det var lektioner. Det var enkelt. I mellanstadiet kom minnena. Tillsammans med flera vänner lyckades vi spika upp en koja som också blev vårat underverk. Det var inte bara på raster, det var på helger som vi på skolgården också skapade minnen, som aldrig är värda att glömma. Sedan revs den här kojan, men vi var så pass envisa, att vi byggde upp en ny. Denna gången fick vi behålla den, men ändå fallerade den, knakade och kastade av oss alla, som om den hade något emot oss.

Sådana minnen, som skapades både utanför och under skoltid har lämnat avtryck hos varenda en. Sedan rörde vi oss mot högstadiet. Alla lektioner som varit så roliga hade ingen betydelse längre, hur jag gör en smörkniv, ritar ett ansikte eller spelar en enkel melodi. Jag kommer inte ha någon användning av dem. Ändå har jag lagt ner min själ för att uppnå de resultat jag önskat.

Nu kan jag fly undan. Högstadiet har förberett mig inför nästa steg i livet. Det steget som kommer ta mig flera distanser. Mycket har varit plågsamt, mycket har varit roligt. Alla händelser man kunnat gråta åt, tjura över, jämra sig för, men skratta åt nu. Som den musiklektionen när öronens trumhinnor var nära att brista eller världens pandemi som fick en att spendera månader av grundskolan bakom hemmets väggar.

Jag vill kunna tacka alla vänner som jag kunnat skapa dessa minnen med, både tillsammans i verklighet och mellan några datorskärmar. Strandskolan hade inte varit densamma utan dem, och snart är det dags att skapa nya minnen, för allt jag har byggt upp här raserar. Alla platser min hjärna hittar till utan att behöva tänka försvinner. Allt måste byggas upp på nytt. Strandskolan är inte längre mitt hem, för nu flyttar jag. Jag ska bo någon annanstans. Livet börjar nu.

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan