En Rak Uppförsbacke

Vi kämpar oss upp, försöker nå toppen, bara för att inse att där finns en ny backe att klättra, varje backe mer brant. Vi står nu på toppen av vår backe, Strandskolan, och tittar ner på alla andra. Vi ser de som snart ska ta sina första steg i högstadiet, de som ska få sina första betyg och de som ska börja mellanstadiet för första gången. Varje sådant steg verkade så stort och farligt, och vi minns när vi själva stod där, redo att ta nästa stora steg. Men nu när vi står här i toppen och ser ner minns vi; det gick ju bra till slut. Vi tog oss upp för backen, även om den var brant.

Och nu står vi inför nästa backe, som även denna verkar brant. Men när ni nu minns tillbaka på er skolgång, vad minns ni då? Är det alla prov som gick fel, alla dåliga betyg och alla tråkiga lektioner? Eller är det alla vänner, minnen och erfarenheter ni fått? För mig är det iallafall mest det sistnämnda. Jag tror även att vi om tre år, när vi står på toppen av nästa backe, kommer att minnas vår tid på gymnasiet på samma sätt. Trots alla motgångar rör sig livet vidare.

Vi kanske ramlat några gånger, men vi fortsätter att gå och tar oss till slut till toppen.
Genom motgångar, misslyckanden och svårigheter är det viktigaste att vi fortsatte gå, och att vi fortsätter gå! Så nästa gång ni är nervösa eller oroliga inför ett prov eller en skolstart, minns att ni klarade samma svårigheter tidigare, och att det viktigaste är att ni fortsätter gå, för vad spelar ett F för roll om 10 år. Troligtvis kommer ett dåligt betyg inte påverka dig i resten av ditt liv, men om du stannar och inte vågar gå vidare kommer du aldrig vidare, och då kan du inte ta dig upp för nästa backe.

Så med det sagt tycker jag inte att Strandskolan var en berg-och dal bana, det var en rak uppförsbacke, men en uppförsbacke kantad med minnen och vänner, och en uppförsbacke som vi nu tagit oss upp för.