Eleverna i årskurs nio har skrivit avslutningstal. Här är Strandarens reporter Hedda Röstins tal.

Förändringar


Hedda Röstin 2019-06-12

Hela livet präglas av dem. För mig har de alltid varit något spännande, något exalterande.
Min lätthet för att tröttna på byggnader, människor och väg till skola har gjort att jag alltid tjatat och jobbat hårt för att de ska ske.

Under många år på Strandskolan har jag sett fram emot något. Jag såg fram emot att få faddrar, att få bli fadder och att få vara med i Strandfestivalen. Jag såg fram emot att få börja mellanstadiet, att få börja högstadiet, att få arrangera Strandfestivalen, och oj, vad jag har sett fram emot att få börja på gymnasiet. Kanske har detta gjort att jag missat en hel del på vägen. Kanske har jag inte tagit in allt som skett under dessa år. Samtidigt har detta varit en drivkraft. Att se fram emot något var nog ändå en bra sporre för mig i sexan, sjuan och åttan men i exempelvis lågstadiet var det möjligtvis inte så nödvändigt.

Visst var våra sjukt överdrivna, turbulenta bråk bland tjejerna i B inte asroliga, men eftersom att vi ändå blev vänner några minuter efter bråken så minns jag lågstadiet som en väldigt rolig tid. Vi lekte konstant, hade små matkrig vid terminskalasen, åt Jonas goda bullar, hoppade ut genom fönstren, gick över skolgränsen och var på världens mysigaste klassresa. Då var vi små barn som inte visste hur världen såg ut. Alla rädslor som kom med att växa upp hade inte vi. Jag menar det läskigaste för åttaåriga Hedda var att kolla vår lärare Ann-Sofie i ögonen.
I tvåan minns jag att några nior sa till oss att deras största tips var att njuta av tiden som liten. Då tyckte jag att det var bullshit. Nu förstår jag precis.

I mitten av mellanstadiet bytte jag skola. Där hann jag gå i tre månader innan jag kom tillbaka hit till Strand. Det var i denna skola jag skulle gå. Den var ju ändå väldigt bra med Nettan som alltid fanns där och gav en trygg kram. Med Christer och hans torra humor. Med Mia T och hennes visa budskap och lärdomar om att alla i världen inte bor i stora vita hus, så som många av oss uppenbarligen vi trodde.

Mia Tranehed, du tog världen till vårt klassrum och det är jag väldigt tacksam för. Dock fick jag inte komma tillbaka till klass B, utan var tvungen att börja i A. I början var jag lite skeptisk, jag menar B var ju bäst och A var ju APBAJS.
Men efter att ha gått en dag i A var jag allt annat än skeptisk. Klass A: en trygg, välkomnade, kreativ klass som gjorde att jag kände mig som att jag alltid hade varit en riktig A:are. Vinsten i Strandfestivalen, klassdiscot och klassresan är exempel på minnen som jag förknippar med den tiden.

När man kom tillbaka till skolan efter sommarlovet till sexan var det inte bara ett nytt klassrum man mötte första dagen. De elever man gått sju år med hade blivit annorlunda. Inombords var de kanske exakt samma, bara osäkrare.
Men utanpå hade de förändrats. Från att vara färgglada päron-festisar hade folk nu gått till att bli avslagna Redbulls.
Att gnälla på allt inom skolan var nu coolt. Märkeskläder, Strandträffen och status var nu det viktiga. Min mentalitet var kvar i femman och därför minns jag inte detta som den roligaste tiden, men med tiden förstod jag de nya rollerna i skolan.

Tiden gick, vissa dagar snabbare än andra. Även fast att det känts som att så många dagar aldrig skulle ta slut, så har tiden runnit förbi. En månad innan skolavslutningen känns det både som att sommarlovet är långt bort, men samtidigt har jag tio år bakom mig i Strand.

Majoriteten av högstadiet har för mig varit som en dov längtan. En längtan bort från gäspande elever med åsikter inte lika mina. En längtan bort från att alltid vara den personen folk enbart snappar när de behöver hjälp med en uppsats. En längtan bort från slöjd-dokumentationerna som alltid lämnas in akut i sista stund. För mig beskrivs inte högstadiet som en bergochdalbana (som för så många andra), utan en lång, ensidig platt väg; liksom klädstilen på Strandskolan alltså. Samtidigt som det har varit en längtan bort från en hel del så känns det nu väldigt vemodigt att veta om att jag inte kommer komma tillbaka hit i augusti och träffa alla igen.

I stället kanske vi kommer mötas på bussen till gymnasiet, men då blir det nog bara ett trevligt hej som kommer hinnas sägas. Då kommer inte vi ha tid att ha diskussioner om vem som ska få åka med livbåten: Musse eller Alva? Då kommer vi inte heller kunna lyssna på Jonas Wijks presentationer med referenser till Tamaguchi, Paradise hotel och skrikande Justin Bieber-fans. I augusti kommer vi inte heller vara omgiven av en Jonatan, världens mest empatiska människa, som alltid frågar hur man mår och som alltid lyssnar.
I augusti kommer vi inte heller komma tillbaka till alla de lunchraster då man spenderat hela lunchen på att prata med Linda om allt mellan homofobi till fotboll.

Så förändringar. Hela livet präglas av dem. Nu är det dags för oss 03:or att lämna Strandskolan för att göra något nytt. Efter 10 år är det dags att börja gymnasiet. I augusti kommer det inte längre vara en längtan bort från Strandskolan, en längtan till förändring, utan kanske tvärtom, en saknad tillbaka till grundskolan.


Kommentera     Tipsa en vän     Skriv ut




Kommentarer
2. Fantastiskt fina Hedda Christina Hallerdt 2019-06-13
1. Fortsätt förändra! Mia T 2019-06-12



Sjukanmälan elev
Sjukanmälan görs i första hand via Vklass. Om ni behöver ringa in sjukanmälan så är telefonnumret 0857829762.

Skolmat


Hembreven
Mejllogga

Hembreven hittar du numera i Vklass.



Stockholm info



BBC News



Välkommen till Mot alla odds





Barnombudsmannen

Rättegångsskolan





Riksdagens quiz



Kids' Corner



Skolverket



European schoolnet







Strandlådan
E-post

Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Lovisa, Lilly, Tyra, Ellen, Emma, Sofia, Elsa, Vera, Emmie, Gabriella, Maja, Linn, Alva, Ingrid, Jonatan