Niorna har skrivit avslutningstal.

Hej då och tack för mig


Emma Eriksson Wadman 2020-06-06

Albus Dumbledore sa en gång - Words are our most inexhaustible source of magic. Capable of both inflicting injury and remedying it. Och under vår skolgång har vi haft en hel del att säga.
Till varandra, till lärarna och så har vi såklart bedrivit den obligatoriska argumentationen mot skolmaten. Men när jag nu ska börja fundera på vilka ord som ska bli bland mina sista här på Strandskolan så har jag svårt att välja.

Vi kan väl börja i en ganska enkel ände. Jag är definitivt inte ledsen över att behöva sluta. Jag har många roliga minnen härifrån men det känns inte som om det kan bli så många fler och då är det dags att dra vidare. Åren här på strandskolan har gått fort och även fast jag minns mycket så är jag i efterhand inte riktigt säker på när, hur eller i vilken ordning de olika sakerna inträffade. Det är ett kaos av hästhinder på skolgården, långa lektioner, körsbär, sånger och berättelser. 

Nian och åttan har varit de jobbigaste åren, men jag lever än och till er som kommer efter oss säger jag bara att livet. löser sig. alltid. oftast. Och om ni en dag känner att nej nu vill jag inte jobba mer så är det lugnt. Ni kan bara luta er tillbaka och titta på #Den stora älgvandringen", som Jonas satt på på projektorn.

Högstadiet föregicks av mellanstadiet, en tid då jag ännu inte insett att vi började bli stora och då orden nyanserade resonemang  fortfarande var ett okänt begrepp. Någonstans under denna tid fick jag dock ett hårt uppvaknande när jag insåg att de tuggummigröna ekorrliknande djur som Ellen och jag ägnat tvåan och trean åt att rita inte var riktiga varelser som levde i Afrika. Men jag hade ändå roligt när jag satt på bananbänken inne på ankaret och ritade en en liten boll med svans som flög glidflygare. 

Tiden på lågstadiet var en härlig tid. Jag satt igår kväll och försökte komma på ett bättre sätt att beskriva det  som inte tog 500 år men jag kommer inte på något annat. Jag gillade lågstadiet helt enkelt. Så innan vi avslutar ska jag berätta om ett minne från mitt första år på Strandskolan som känns lika långt som alla de andra tillsammans. 

Det  är från en solig dag i början av året. Jag hänger med magen över en gunga och sneglar runt på alla som springer fram och tillbaka på skolgården. Det var en fin dag men detta  var den period då Elsa som var den enda jag kände på den tiden var borta från skolan och lämnade mig ensam på denna hemska plats i en hel vecka. Efter några dagar av ensamhet tänkte jag till mig själv att nej nu får jag ta tag i det här och efter noggrant spanande och eftertänkande på min gunga gick jag fram till någon på skolgården. 

Sen dess har min kompiskrets genomgått tillägg och avhopp och en del märkliga krumelurer men för mig har det alltid ändå funnits en kärna. Dessa personer har varit med ända från början och lärt mig allt från ordet mupp till hur det låter när en osynlig dörr öppnas.
Kunskaper jag kommer bära med mig för tid och evighet, tack så mycket hörni. 

När jag började skriva det här talet så visste jag inte vad jag ville säga, det visade sig dock vara ganska mycket ändå även fast det kanske inte direkt sitter ihop. Men nu antar jag att det enda som återstår att säga är: Hej då och tack för mig.

 

Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan