Eleverna i årskurs nio har skrivit avslutningstal. Här är Victor Samuelssons tal.

Ja, var ska jag börja?


Jonas Åhlund 2019-06-13

Det är ofta med dem orden som många tal börjar. För tio år sedan satte jag och de flesta av oss nior foten för första gången på den här skolan.
Men ingen av er skulle bry er om min skolgång från sexårs till nian. Och jag har inte tänkt att hålla ett “gråttal”, för jag är inte ledsen över att lämna skolan snarare det motsatta.

Nu har vi gått ut och in från den här skolan i tio år, samma korridorer år ut och år in. Det känns rätt att lämna nu. Istället för att säga vad jag har gjort tänkte jag lämna lite erfarenhet istället.

Prov, plugg och livet. Tre pusselbitar som är viktiga.
Ni kanske har hört era föräldrar tala om hur de ska få ihop livets pussel. Vi måste få ihop skolans pussel. Man måste få ihop alla dessa tre saker. Du måste hinna plugga för att klara alla proven. Men du måste samtidigt ha ett liv utanför skolböckerna för att kunna hinna träna och för att inte stressa ihjäl dig. Vissa väljer bort något eller flera av dessa. Men om man får ihop alla tre kommer du lyckas i skolan.

Jag har i vissa perioder valt bort några av dessa, antingen resulterar det i dåliga betyg eller så resulterar det i stress. Jag mådde dåligt av båda dessa upplevelser. Och när ni kommer till nian kommer det att bli tydligare. Börja försöka få ihop det redan nu i början av högstadiet.

Man kommer alltid att möta motgångar och människor man inte gillar i skolan. Det är bara att lära sig leva med det. Skolan är som ett hav, det låter väl lite klyschigt men vinden vrider alltid på havet. Ena stunden har du medvind men helt plötslig har du motvind. På samma sätt är det i skolan då det går bra och du har vinden i ryggen men när det blir motvind går det trögt. Det är inte mycket man kan göra åt det. Det är bara att bita ihop. Det sättet jag tog mig igenom det hela var att använda mig av ordet “fan också”. “Fan också” sa jag när jag fick C på ett prov. “Fan också” sa jag när jag var tvungen att plugga hela helgen. “Fan också” sa jag när jag pluggat hela lördagen. Till slut sa jag “fan också” nu när jag inser att det kanske inte var jordens undergång om jag fick C på ett prov.

Detta är trots allt ett avslutningstal där det är meningen att vi ska tacka skolan och lärare. Och det är en speciell lärare jag skulle vilja lyfta fram. Den här läraren kom till oss i början av nian. Han klev in med gott självförtroende och en gnutta arrogans. Han introducerade sig själv med orden “jag är världens bästa SO-lärare”. Den här läraren hade som uppgift att kliva in i vår klass och på ett år bedöma klassen i alla SO-ämnen. Jag vill ge stor eloge till Jonas Wijk. Du kanske tycker att det är lite pinsamt att höra det här, men då kan jag bara svara med ditt egna härliga citat, “sucks to be you”.

Nu när jag lämnar skolan vill jag även tacka de lärare och klasskamrater jag har haft. Inte bara för att ni hjälpt mig med det jag behövt. Jag vill primärt tacka er för att ni har stått ut med mig när jag har snackat konstant samt det ständiga slagen på tangenterna på datorn. Min morfar har ett citat som lyder “bättre att hålla tyst och låta läraren tro att du är dum, än att öppna munnen och bevisa det”.
Jag har skitit fullständigt i de orden under hela skolgången. Om ni kommer ihåg så sa jag i början att jag inte visste var jag skulle börja, men jag vet exakt var jag ska sluta, jo på den här skolan.


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan