Min skoltid

Men det var inte riktigt här min skolgång började utan på en annan kontinent i ett annat land, närmare bestämt Kenya där jag och min familj bodde i fyra år. Så när jag började skolan här i Sverige var det en del som skilde sig från min tid på Svenska skolan i Nairobi. Plötsligt bestod inte min klass av sju personer i olika åldrar utan det var 74 jämnåriga personer runt omkring mig. Dessutom ska jag ha sagt att: Här i Sverige räknar man inte i matteböcker, man räknar med nypon! Något som sedan ändrades...

Dock vande jag mig ganska fort vid det nya mönstren och min vårdag börjar med en period av värme och sol. Lågstadiet med mycket skratt och lek där många minnen bildades, var av ett består av många timmar i skogen där vi lyckades finna en helt annan värld medan fritidspersonalen undrade var vi höll hus...

Ett ögonblick av starkt solsken. Något som är väldigt härligt men kan bli jobbigt när ljuset är så starkt att man nästan blir bländad och det råder risk att bränna sig. Ett sådant tillfälle var nog i mellanstadiet när min dåvarande klass tog oss an att sätta ihop en Frost-musikal till Strandfestivalen. Trots kalabaliken med många plötsliga bortfall och att första gången vi testa med den nya musiken var när det var showtime blev det till slut till en väldigt rolig upplevelse som jag inte ångrar. 

Moln. Ju längre tid man går i skolan, ju äldre man blir desto mer ansvar får man ta. Den soliga lättsamheten från förr börjar sakta skymmas. 

Regn. Till slut samlas så många moln att droppar från himlen börjar falla. Till slut blir det så mycket nederbörd att en stark storm härjar. Tuffa tider med stress och press, tider då jag ifrågasatt min plats här och tillfällen då jag misstrott mig själv.  

Dock på något magiskt vis, varenda gång detta händer har små regnbågar tagit form. Regnbågar i from av vissa lärare man framförallt mina underbara färgstarka vänner. Er vill jag tacka för att ni gett mig ett stort paraply när det regnade som värst. Trots att ni alla inte är kvar här utan hittat eran plats på andra skolor under vägens gång, var av en i andra sidan Sverige, vill jag att ni ska veta att ni har och förhoppningsvis kommer fortsätta att vara en viktigt del i mitt liv och att jag är så glad att just ni är mina kompisar.

Men ingen svensk vårdag utan snö. Ja, snö, något vissa bara ser som blött och kallt men jag som lite magiskt och fullt av möjligheter. Jag tror även att detta sätt att se på saker har gett mig en stor fördel här och vart jag än hamnar i framtiden. Visst har det blåst ganska rejält på denna plats men efter en hård kamp är vinsten alltid större och jag tror att jag är redo att gå vidare, ärligt talat har jag nog varit det ett tag nu. En ny storm, här kommer jag! : )