Min udda skoltid

När jag står här så skulle jag nog säga att dom flesta här har väldigt olika och blandade känslor om den här sista tiden på den här skolan. Många här idag har nog på dom senaste veckorna tänkt tillbaka på tiden som vi har gått på den här orangefärgade tegel byggnaden. Det har iallafall jag gjort och när jag tänker tillbaka så är det blandade känslor som jag får i kroppen.
Allt började den första dagen i skolan i 6 års. Just den första skollunchen blev väldigt speciell kan jag lugnt säga. Jag går in i matsalen och ser mig omkring och kollar runt och ställer mig i kö och tar mat som alla andra 6 åriga ungar. Jag sätter mig med mina gamla kompisar från dagis vid ett bord och av en slump hamnar jag bredvid VILMER SUNDIN. Vilmer var den grabben som lurade den dumma grabben att göra något idiotiskt för att sedan kunna garva åt det. Jag var den dumma killen.

Hur som helst lyckas Vilmer på något sätt få mig att dra på brandsläckaren mitt i matsalen.
Jag kommer inte ihåg hur men jag är säker på att Vilmer hade ett finger med i den händelsen. När vi sitter där och dom stackars lågstadielärarna hade torkat upp röran kommer Vilmer med en till ide. Du Hugo jag slår vad om att du inte kommer slå rektorn på röven. Challenge accepted! 6 åriga Hugo Ringh ställer sig upp och går med bestämda steg bakom rektorn och ja ehm ger han en smäll på baken. Det var min första dag i skolan och den var minst sagt speciell.

Under alla år som gått under min tid på den här skolan undrar jag lite vad man egentligen har gjort under dom här 10 åren som vi har vandrat in och ut mellan olika lektioner. Hur många gånger man har satt sin väckarklocka på klockan sju och ifrågasatt sitt liv. Hur många gånger som brandlarmet har gått igång och alla vi barn sjöng hela skolan står i lågor visan. Hur många gånger vi har gått till Coop och spenderat extrema summor på Pågens gifflar. Hur många gånger man har hört Christian spela Back In Black på skolans gitarrer så hela skolan får tinnitus. Det här är saker som jag vet att jag kommer sakna att vara med om, förutom att höra Christian spela back in black.

När jag kliver in på gymnasiet och är tvungen att SOCIALISERA mig med människor som jag inte känner. Jag har inte tänkt att det här ska vara ett så ledsamt avslutnings tal men visst blir man lite sentimental när man inser att man inte kommer höra på Gudrun och Elhams genomgångar om algebraiska uttryck igen. Ehm eller inte.

Nej men seriöst det finns några lärare som jag faktiskt kommer sakna extremt mycket. Jonatan som alltid har hjälpt oss med läxor och annat i livet. Jonas Åhlund som har ett nästan narkotiskt intresse för Mumin. Tony Winsth som nog skapade några av dom jobbigaste proven jag någonsin skrivit. Jag kommer aldrig kunna ha ett samhällsprov på gymnasiet utan att få PTSD från dina prov. Tack Herr Winsth. Jag vill även tacka Robert med sina historier som alltid har börjat med. Jag har en kompis. Sen vill jag också tacka alla andra lärare som har stått ut med oss 05 or under alla dessa år.

Det är snart dags för oss att sluta på den här skolan och som jag sa så är det många olika känslor man får i kroppen när man tänker tillbaka och när jag tänker framåt. Jag är hyfsat glad faktiskt att sluta på den här skolan och testa på någonting nytt. Den här skolan har ett motto.
Vi ger barnen rötter och vingar. Man kan säga vad man vill om det mottot men den här skolan har faktiskt gett mig en sak förutom stress, depression och sömnproblem. Det är vänner som jag förhoppningsvis kommer hålla kvar under en väldigt lång tid. Tack för att ni har gjort den här skoltiden uthärdlig och faktiskt ganska bra. Nu är det vår tur att sluta på den här orangefärgade tegelbyggnaden och jag lämnar denna skola med ja blandade känslor.