Niorna har skrivit avslutningstal
Minns ni?
Minns ni, när vi var små, när att gå utanför gränsen var en dödssynd och när alla ville bli polis, brandman eller astronaut. Nu kan jag tänka mig att polis, brandman och astronaut inte riktigt är lika populärt längre. Det är också nu som vi alla för första gången kommer att börja att ta skilda vägar i livet. Lite som ett träd som börjar få sina första grenar. Allt har också blivit mer och mer komplicerat ju högre trädet har vuxit.
Vår enda oro när vi var liten var om man skulle leka mamma pappa barn, spela fotboll eller klättra till trädens toppar nästa rast. Nu har saker och ting blivit en hel del mer komplicerat, speciellt nu på sistone när vi haft mängder av läxor, prov och nationella prov. Det har nog varit ganska tufft för många av oss. Men jag tror att vi alla har vuxit otroligt mycket tack vare detta, för det är när något blir tuffare, när du tar ett steg utanför din bekvämlighetszon och när man kämpar sig uppför den där uppförsbacken som man faktiskt växer. Det gäller allting i livet, vare sig det är att man håller ett tal inför hela sin klass, bjuder på sig själv genom att ha på sig en rolig hatt eller tävlar med en kompis om vem som klarar av att stanna längst i det iskalla havsvattnet på Gotland.
Nu är det dags för oss alla att för första gången på 10 år att gå i nya skolor, med en annan klass och med nya lärare. Jag vet att många har blandade känslor kring detta. Vissa av oss tycker nog att det är väldigt skönt att få uppleva något nytt, medans andra kanske tycker det är lite pirrigt eller nervöst. Med detta önskar jag alla ett lycka till och att alla får möjligheten att skapa nya livslånga minnen med nya vänner. Viktigast av allt tackar jag er som alltid varit där för mig i mina svåraste tider. Tack för mig.
