Sista morgonen

Men efter tio år är det slut med att varje morgon komma in i den byggnad som jag känt många starka känslor i, det har varit ilska, glädje och sorg men också kärlek. Och jag menar inte bara den kärleken man känner för någon man är kär i, utan den kärleken som vi känner för våra vänner. För om jag ska vara helt ärlig är det nog den känslan jag har känt starkast under alla dessa år. 

Jag minns den första morgonen jag gick till skolan med min mamma. Jag hade en rosa lila ryggsäck med en orange vattenflaskhållare på. Jag minns att jag tyckte att den var så fin och att jag kände mig jättestor som skulle börja skolan. Jag höll min mamma i handen och kollade på de andra barnen som redan blivit lämnade av sina föräldrar. Inte visste sexåriga jag att barnen jag såg skulle bli några av mina bästa vänner på senare år. Och det är något som helt ärligt skrämmer mig. Hur vi har sett varandra växa upp från små, söta och glada sexåringar till trötta, irriterade och framförallt stora nior. Lågstadiet var nog på sätt och vis den bästa perioden under min skolgång, men jag skulle nog säga att de här sista åren nog också ligger i topp på listan. 

Under i mellanstadiet var det många mornar som var jobbiga, jag trivdes inte alls i min nya klass och dessutom var det nya lärare och en våning upp i skolan. Jag var fortfarande rädd för brandlarm som jag hade varit under lågstadiet, så att få komma upp på övervåningen och ha mycket längre till närmaste utgång gjorde mig jätterädd. Men som med allt annat växte också den rädslan bort, dessutom blev jag mycket närmre med tjejerna i min klass och hipps vipps var inte klassen så dålig längre. Att lämna sexan var både spännande men också väldigt läskigt, nu skulle vi ju börja högstadiet med nya lärare som var vana med hur niorna presterade. 

Och efter tio korta veckor kom morgonen som vi började högstadiet och jag ska inte ljuga när jag säger att jag verkligen var jättenervös i början. Men så fort vi satte oss i klassrummet och våra mentorer Elin och Jonas började prata kände jag mig faktiskt mycket tryggare.
Sjuan började bra för mig, det var roligt i skolan och vi fick lära oss nya saker med nya lärare men sen kom coronan och vi fick distans. Jag vet att vissa gillade distansen men för mig var det verkligen inte bra, skolan gick så mycket sämre och det var supertråkigt. Men i åttan när distansen försvann så var det ingen som var lyckligare än jag. Åttan var svår, det var mycket skola men vi fick äntligen vara tillbaka i skolan igen med alla kompisar så det var allt som räknades för min del. Men åttan bara sprang förbi och tillslut började vi sista året. 

Mornarna i nian har varit tuffa, vi har börjat åtta flera dagar i veckan och dessutom haft många nationella, men snart är vi klara med det också. Många beskriver nian som det roligaste året i grundskolan. Jag vet inte om jag är helt beredd att hålla med, nian har varit väldigt rolig men det har varit få dagar jag inte har varit stressad över något skolarbete.  Men nu har jag istället blivit mer taggad på allt det nya, även om det kommer vara väldigt jobbigt att lämna alla minnen jag har fått här. Min skolgång har absolut inte alltid varit spikrak, den har gått som en bergochdalbana men nu i efterhand önskar jag att jag hade njutit mer av åkturen istället för att hela tiden bara blicka framåt. 

Det finns många jag skulle vilja tacka som har hjälpt mig under mina år här på strand. Jag skulle vilja börja med att säga tack till Jonatan för att du tog med mig på lovrundor när jag var mindre för det har gjort att lilla jag slapp vara så rädd när jag gick runt i skolan. Och tack till Tyra, Lilly och Ella för utan er hade jag nog inte klarat mig i mellanstadiet eller högstadiet för den delen. Tack för att ni alltid har hjälpt mig om det har behövts och tack för att ni alltid har gjort skolan så mycket roligare. Nu är det inte långt kvar och även fast den sista morgonen här kommer att kännas jobbig tror jag nog att jag är redo för att lämna en av mina tryggaste punkter och börja om på nytt någon annanstans.