Eleverna i årskurs nio har skrivit avslutningstal. Här är Emil Husbergs tal.

Skolan går, liksom det mesta att beskrivas som en berg- och dalbana


Jonas Åhlund 2019-06-13

Det finns stunder man mer än gärna vill ta sig tillbaka till men samtidigt stunder man helst vill glömma. De här aningen jobbigare stunderna har dock inte varit så många utan min skolgång har faktiskt, fint uttryckt, varit relativt fridfull.

Jag har inte riktigt några klara minnen från lågstadiet förutom att Jonas Forsström, eller Kobben-Jonas, kommer vara en av lärarna jag aldrig kommer glömma. Jag skulle vilja tacka honom för hans vänlighet och bullbak som gjorde den mörka vardagen på den dassiga basketplanen mycket trivsam. Apropå det här med dassig basketplan så kan man nog konstatera att vår årskurs har haft absolut mest oflyt när det gäller skolgård men även andra företeelser såsom Romme-resor, cafeteria-köp och inneraster.

Jag minns att vi under hela lågstadiet låg på elevrådet som dårar för att försöka göra om basketplanen till en faktisk skolgård. När vi i fyran kom tillbaka till ännu ett läsår möttes vi av en helt sprillans ny skolgård omfattande allt vi drömt om, det var gungor, klätterställningar och gummigolv.
Det enda problematiska med detta var att vi nu inte längre gick på den sidan av skolan utan på helt andra.   

Mellanstadiet var, som det heter, mellan. Varken roligt eller tråkigt. Högstadiet däremot, har varit så långt i från mellanmjölk man kan komma. Dessa tre år har varit uppfyllda med allt, precis allt. Många sade till mig att högstadiet skulle vara den här stormen som kommer som en vägg mot en, men jag kan dock inte säga att högstadiet direkt varit jobbigt så som många utav mina klasskamrater har upplevt det. Högstadieåren har varit de år jag lärt mig absolut mest, utvecklats i skolan mest men även kommit mina kompisar närmare än vad jag någonsin trodde man kunde komma.  

Nya korridorer att fördriva dagarna i, nya lärare, nya kompisar, ja det mesta kommer bli nytt när jag i mitten av augusti öppnar en ny sida i boken och börja gymnasiet.
Det känns lite förunderligt att jag faktiskt ska börja i gymnasiet snart, gymnasiet som jag i ettan fruktade.
Men som med det mesta är problem alltid stora i början, som sedan krymper och till slut är i knähöjd när man tittar tillbaka på dem.

Om jag ska vara ärlig så känner jag mig ändå redo för gymnasiet, för att nu när jag står här och tänker tillbaka på min skolgång kan jag faktiskt säga att skolans motto, det här med att ge en rötter och vingar, faktiskt stämmer.
Dock skulle jag vilja omforma det lite och mer uttrycka mig som om jag hållit på att fixa en båt under hela min skolgång och att jag nu är redo att kasta loss för att äntligen kunna åka ut på det här oändliga havet som så många andra redan är ute på. Tack!


Kommentera Tipsa en vn Skriv ut






Strandaren
Ansvarig utgivare:   Jonas Åhlund
Webmaster:   Jonas Åhlund
Redaktion:   Ella, Erik, Edvin, Victoria, Emilia, Ebba, Nova, Alba, Harriet, Stella, Lea, Elisia, Linn, Vera, Lova-Li, Lykke, Jonatan