Tal till Strandskolan 

Den känslan känner jag ofta men så har det inte alltid varit. Till en början längtade jag till att få träffa dig och jag gillade ditt sällskap. Jag var ju så stor nu, jag hade äntligen börjat lågstadiet. Allt var så enkelt på den tiden. Vi hade världens bästa lärare Jenny Citron och vår klass var som en härlig blandad familj. Hela klassen spelade nogger på rasterna, sjöng fredagsmys-låten på fredagar och åt godis till en film. Livet var allmänt enkelt. Man bråkade en dag och gick hem o lekte dagen efter. När jag tänker tillbaka på lågstadiet har jag bara positiva minnen.

Men efter ett tag förändrades du. Jag längtade inte efter att få träffa dig lika ofta. Det blev jobbigare och det blev svårare att hänga med i ditt tempo. Mellanstadiet bjöd på nya lärare och sega datorer. Ungefär så skulle jag beskriva den tiden. Det var rätt så segt. Inte mycket hände och minnena är lite suddiga. 

I högstadiet var du helt annorlunda. Du hade förändrats från att på lågstadiet vara så snäll mot mig till att nu ge mig så mycket ångest. Du förstörde så mycket i mitt liv Strandskolan.
Lediga dagar då jag ville träffa mina kompisar la du ett prov. Sena kvällar då jag egentligen borde sova satte du en inlämning. Du förstörde mina lediga dagar, mina sena kvällar och a många gånger förstörde du faktiskt mig. Du sårade mig Strandskolan. Du gjorde mig arg när jag inte klarade av något. Arg på mig själv. Prestationsångest är väl något jag alltid haft.
Att hela tiden behöva duga och räcka till. Mina lärare måste ju tycka om mitt arbete, min familj måste ju bli stolt över mig och jag själv måste ju bli nöjd. Frågan är bara om jag någonsin kommer att bli nöjd. 

Men jag ska inte vara för hård mot dig Strandskolan, du gav mig en hel del andra saker också. Saker som jag uppskattade lite mer. Du gav mig vänner. Du gav mig minnen. Och du gav mig något som jag för evigt kommer att vara tacksam över. Du gav mig min bästa vän. Tänk om du inte hade fört ihop oss den där dagen för nästan tio år sedan. Hur skulle mitt liv sett ut då?  

Men du gav mig också en skolgång som jag aldrig hade bytt ut mot något annat. För det vill jag tacka alla mina fina vänner. Men jag vill också tacka alla lärare. Att ha en lärare som spenderat timmar på att prata om mumintroll under lektioner och att under en hel vecka visa livestreams på den extremt spännande älgjvandingen är något unikt. Att ha en lärare som hade ett träningspass under vårt nationella prov skulle jag inte heller kalla normalt. Men det finns en person på den här skolan som känner fler än någon annan. Som är vän med allt från sexåringar till oss nior och det är Jonatan. Att hitta någon som är så snäll som Jonathan, det är definitionen av unikt. 

Genom min skolgång har jag har fått många nya vänner och tappat vänner. Men under hela denna tid har jag alltid haft två personer vid min sida. Dessa två personer är Liv och Moa.      Så ett extra tack till er. Jag har nog inte ens själv insett att ni inte kommer att stå där och vänta på mig första dagen på gymnasiet. Jag har nog inte insett att jag på egna ben utan er vid min sida måste gå vidare i livet. Men hur ska jag kunna gå vidare från det som i tio år varit mitt liv? Det kan jag faktiskt svara på: För efter alla år på dans ska jag nu använda mina kunskaper och dansa vidare i livet. 

Och med det sagt så kan jag nu säga att jag orkade. Jag klarade det. Det är några dagar kvar innan vi går ut skolan och vi alla klarade det. Vi orkade ta oss igenom tio år av grundskolan. Tack för att du tvingade mig igenom all denna skit Strandskolan.

Tack.