500 000 svenska känner sig utanför samhället

Ann-Kristin Blomé är 74 år och bor i en lägenhet i Tyresö straxt utanför Stockholm. När hon föddes på Karolinska Sjukhuset i Stockholm 1943 så såg samhället och tekniken helt annorlunda ut än vad den gör idag. Ann-Kristin är en person som står mellan olika grupper när det gäller teknik. Hon använder sig av internet lite då och då genom datorn och tv:n, men hon använder inte teknik lika mycket som många i samhället gör, på jobbet, efter jobbet och innan jobbet.

I intervjun säger hon själv att hon använder internet mellan 1h 30min till 2h i veckan.
Hon känner inte att hon lever i digitalt utanförskap utan att hon hänger med vad som händer i världen genom nyheterna på tv:n. Ann-Kristin använder inga sociala medier men pratar med folk genom mobilen. Men en sak som hon gör genom internet är bankärenden som hon tycker är mycket smidigare att göra på internet.

Internet tycker ju många är fantastiskt och det är det också men det finns saker som inte är så bra med internet. Men vi får ju tänka att genom internet får vi redan på nyheter som händer i världen och lokalt till exempel om det hade varit en skjutning i närheten av där man är kan man snabbt få reda på det så man är försiktig när man är ute.

En av de bästa sakerna med internet är ju underhållning. Man kan bara söka på YouTube och så hittar man massor av videos som man gillar. Man kan även hyra filmer på internet så man slipper gå till bion och sitta där när man kan sitta hemma när man kanske är sjuk och pausa när man vill.

En sak som nästa alla gör det är ju att kommunicera med folk som inte är på samma ställe så man fortsätter hålla kontakt även om någon kanske flyttade till Frankrike i tre år. Internet skapar också fler jobb till andra så vi får ett fungerande samhälle där många har ett jobb och ett hem att gå till.

Men sen finns det ju lite sämre saker med internet. En av de sämsta sakerna med internet är allt hat som sprids fort och som kan nå ut till många som gör att folk mår dåligt och inte går ut utan stannar inne istället. Som jag var inne på förut med de positiva sakerna så kan man ju hyra filmer hemma. Men det gör det jobbigare för olika biosalonger eftersom det kommer mindre och mindre folk till biosalongerna för att folk lika gärna kan hyra filmer hemma. Detta gör det jobbigt för biosalongens ekonomi som kan göra att många filmstäder lägger ner och att många då förlorar sina jobb. Mer och mer folk stannar ju hemma nu när allt finns på internet och är då inte lika sociala som man brukade vara utan sitter mest hemma och går inte ut och är med vänner.

Jag jämförde mig själv med Ann-Kristin om våra internetvanor. Det jag kom fram till var att jag använder mera sociala medier än hon som t.ex. Instagram och Snapchat och går in på de direkt när jag inte har något att göra. Ann-Kristin skulle inte göra så om hon skulle haft tråkigt, hon skulle nog baka något som hon skulle kunna fika på senare med sin man Torbjörn. Jag kollar även mycket på YouTube och Netflix medan Ann-Kristin skulle vänta tills hennes favoritprogram började sändas på tv.

Men om jag skulle jämföra med vad hon gjorde när hon var 13 år och vad jag gör nu så är det ganska mycket skillnad. Fritidsaktiviteter var inte så populärt då men hon gick på piano och ville gå på fotboll men hon fick inte för hon var flicka och där är något som har förbättrats med åren att nu får vem som helst spela fotboll och samhället har blivit ännu mer jämlikt. Iallafall, jag går på dans tre gånger i veckan och det är något som nog inte var så vanligt då men som blivit vanligare på senare tider.

Men sättet vi kommunicerar med vänner och släkt har förändrats mycket genom åren. När jag ska fråga mina kompisar om de vill göra någonting så sms:ar jag de och de sms:ar tillbaka och då bestämmer vi vart vi ska vara osv… men Ann-Kristin sa i intervjun att: När jag ville göra något med mina kompisar så gick jag över till de och frågade de där. När det gäller att kommunicera med släkten som kanske inte bor så nära så skickade hon alltid brev till de om hon vill kommunicera med de. Men folk som bodde i närheten kunde hon ringa på hennes familjs telefon som de hade hemma och det gör ju jag nu fast inte på en fast mobil utan på min mobil. Så om jag vill prata med min släkt ringer jag de eller sms:ar med de.

Jag började tänka på all tid allt måste ta att kommunicera med folk genom brev, att vänta till man fått ett svar och då kanske skicka tillbaka ett svar och sen vänta på svaret på det brevet. Samma med att behöva gå över till sin kompis för att fråga om den vill göra något. Det måste ha hänt många gånger att kompisen sagt nej och att man då måste traska hem igen. Jag skulle blivit ganska trött på att gå fram och tillbaka varje gång man skulle fråga någon. Jag har min mobil och skulle inte vilja byta ut den mot ett brev.