Att vara vilsen

Jag var sex år gammal och hade precis börjat i Strandskolan. Mina klasskamrater och jag hade blivit ivägskickade för att runtomkring i skolan leta efter brandvarnare och andra brandskydds-relaterade föremål. Vi gick i små grupper med någon lärare som kretsade runt oss. Uppslukad i den mycket avancerade uppgiften, med fokus på att pricka av sakerna på listan, slängde jag en snabb blick över axeln och såg… INGEN! Inte en kotte så långt ögat kunde nå. Vart hade alla tagit vägen? Jag hade blivit lämnad ensam i en främmande korridor någonstans i denna enormt stora byggnad. Färgen rann snabbt av ansiktet och kroppen stelnade till.
Min spontana tanke blev att jag aldrig skulle kunna hitta tillbaka och att jag på denna plats skulle dö.

I början av min skoltid var jag rädd, blyg och ledsen mest hela tiden. Jag hade axlarna högt uppdragna och gick med trevande steg för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Det kan bero på att jag precis flyttat till Stockholm från en liten ö i Vänern. Från landet till staden. Det tog lång tid innan jag kunde känna mig helt trygg i skolan, längre än vad det tog för andra. Men skolan formar en verkligen.
Man förändras och utvecklas otroligt mycket. Att vara vilsen och osäker på sig själv är något som alla måste gå igenom, flera gånger om.   

Som ni säkert redan listat ut så dog jag inte i korridoren. Smått skakande så lyckades jag gå framåt några meter för att sedan vrida på huvudet och finna mina kompisar som svängt åt höger och därför försvunnit ur mitt synfält. Lättnaden var enorm. Jag hade bara genom denna händelse blivit lite modigare, lite smartare. Jag kände välbehag.

Att jag en gång har varit så oerhört ömtålig och rädd är fascinerande, för nog har jag kommit en bra bit på vägen. Mina drömmar svävar iväg till att jag vill utforska världen.
Jag vill känna rädsla som ger mig adrenalin. Jag vill snurra runt tills jag hittar balans. Jag vill gå vilse flera gånger bara för att tillslut hitta rätt.