Den har till och med gjort skolan rolig

Teatern är en stor del av hur jag idag är som person. Det var inte förrän i sexan när jag valde film på projektveckan som jag förstod hur mycket jag älskade det. Det har faktiskt aldrig slagit min tanke att ”jag skulle vara bra”. Jag hade liksom ingenting speciellt som jag var bra på i samband med att jag alltid ville vara bäst. Det som hände var i alla fall att jag och min grupp kom in i klassrummet efter lunchen. Jag möttes av min lärare Louise som höll i vår kamera med videoinspelningarna (hon hade antagligen tjuvtittat på dagens inspelning).

-          Har du spelat teater eller någonting? Frågade hon mig med ett uttryck jag inte kände igen.

-          Eeh, nej inte direkt, svarade jag lite frågande.

-          Är det säkert? För det här är så otroligt bra!!

-          Va, åh tack så mycket (mitt tonläge var glatt men inte så övertygande kanske).

-          Nej men det är säkert, du har verkligen talang! Sa hon och log mjukt.

Värmen i hennes röst, trovärdigheten. Det var där någonstans jag valde att tro på mig själv inom film. Att få beröm har aldrig gjort mig så glad som den gången.

Efter det här slutade jag inte drömma om att bli skådespelare. Konstant i två år var det de ända som kretsade i mitt huvud. Jag hade en speciell känsla som jag aldrig känt förut, att jag inte behövde bevisa eller tävla om att vara bra. För av någon konstig anledning gick jag runt och trodde att jag skulle bli världskändis som vuxen och att alla som trott dåligt om mig då skulle få sin hämnd (haha, fråga inte hur jag tänkte där).

Aldrig har jag varit så glad som när jag sökte en roll i Danonino reklamfilmen. I nästan 1 år hade jag gått på några provfilmningar utan att det nappade. Jag började fundera på om jag verkligen var så bra i alla fall? Men när rollsättaren ringde min mamma och sa att rollen var min var det som en ”bekräftelse” på att fortsätta tro på mig själv. Återigen växte mitt självförtroende lite.

En gång i årskurs 8:a skulle vi spela upp en teater på spanska. Det viktigaste för mig var att få prata mycket så jag tog en pratroll. Jag började fundera över varför ingen annan ville ha just den rollen. Men i alla fall, faktum var att jag bara lärde mig replikerna utan den blekaste aning om vad det handlade om. Utan mitt förstånd stod jag där på uppspelnings dagen och pratade om får-testiklar. Haha det är verkligen ”typical Madeleine” att vara lyckligt omedvetande.

Trots att jag missat en del skola på grund av provfilmningar och inspelningar (en del nödvändigare än andra) så har det varit så himla värt det! Jag har på egen hand skrivit CV, sökt jobb och genom vuxna kontakter tagit mig fram så gott som jag kunnat.

Teatern har betytt allt för mig. Den har till och med gjort skolan rolig.