Den sjukt snabba förändringen

När jag gick i ettan fick jag min första mobiltelefon. Det var en vit Sony Eriksson som min syster hade haft innan mig.  Jag kände mig otroligt cool. Genom att jag bara höll den i handen, så kände jag hur tuffheten växte i mig. Jag kunde spela ett spel på mobilen. Spelet gick ut på att man skulle samla ihop olika musiknoter, fyra och fyra tillsammans.
Det var inte många som hade alldeles egna mobiltelefoner som sjuåring för nio år sedan, men vi som hade det skickade teman via bluetooth. Kärleksteman, hitta Nemo teman, Betty Boop, samt en mängd andra teman. Mobilens funktioner var endast för att få tag på mina föräldrar, genom ett sms eller samtal, eller spela något enstaka spel. Att gå in på internet på sin telefon var något som sällan inträffade. Det var en hög kostnad, samt segt nätverk.

Människor har utvecklats, samhället har utvecklats, och självklart har teknologin också utvecklats sedan jag gick i ettan. Skillnaden idag är att i dagens smartphones så finns det otroligt många appar och sociala medier. Detta är enligt många ett problem som står i centrum idag. Det skapade mobilberoendet, att evigt vara uppkopplad och tillgänglig, det skapar stress. Hur har de yngre energi till att vara så uppkopplade? Eller har och har? Frågan är om de har energi, svaret är nog att det kallas beroende. Jag tror inte att föräldrar idag gör sitt barn en tjänst genom att köpa en smartphone vid sjuårs ålder. Jag kan verkligen se och höra hur barn idag påverkas av sociala medier, genom språk och bilder. Att barn i så unga åldrar kan en mängd svordomar och könsord, som jag inte hade en aning om när jag var i samma ålder, det är skrämmande. Jag ska absolut inte dra alla yngre över en och samma kam, men jag har hört tillräckligt många barn använda ett språk som jag och mina kompisar inte ens kände till vid samma ålder.

Jag kan nu idag se hur de små går runt med smartphones och surfplattor i sina händer istället för att leka och prata med sina kompisar. Jag tror att detta beteende på sikt skapar asociala personligheter, vilket är negativt. Om man ska hitta något positivt i detta så är det nog att alla barn idag blir väldigt teknikorienterade där leken och användandet av datorer och smartphones stimulerar lärandet utan att barnen är medvetna om det.

Frågan som jag ställer mig är om dagens lågstadieelever ens tycker det är roligt och spännande att gå med sina föräldrar till bokhandeln och köpa pennor och sudd, eller är det bara ett besök på Elgiganten och köp av teknik prylar (datorer, surfplattor, mobiler) som ger spänning? Jag är på inget teknik fientlig, men jag tycker att man ska begränsa barnens “surftid” både i hemmet och i skolan.

Det har nu gått tio år sedan jag började på sexårsverksamheten. Mycket har förändrats och utvecklats så som sig bör. Jag har också utvecklats, från en liten sexårig “lintott” till en ung kvinna med blonda slingor. Jag lever nu i en värld där det nästan ständigt ställs krav på att evigt vara uppkopplad och tillgänglig. Hur kan det blir så kan man undra? Jag är faktiskt med och bidrar till detta själv, och jag är nog lite beroende, fast jag egentligen inte vill erkänna det. Jag kan sakna den lilla sexåriga Felicia ibland, som för tio år sedan kände sig lite “vuxen”. Glad och nöjd över några fina pennor och sudd, samt det sociala umgänge jag hade utan surfplattor och mobiltelefoner. Vi får inte glömma bort att umgås med varandra på riktigt, inte bara via sociala medier.