Det har ju funkat ganska bra hittills

Ett jobbigt minne som jag kommer ihåg (mina föräldrar har också berättat) att jag var rätt dålig i skolan i lågstadiet. Jag räknade inte ens ut hela matteboken! Det är svårt att förstå, jag vet! Min intelligens som är så eftertraktad nu, hade väl inte utvecklats då antar jag. En ursäkt för den incidenten kan vara att min familj precis hade flyttat till Tyresö när jag började ettan. Kanske glömde jag packa ned den matematiska delen av hjärnan… 

Sen började jag mellanstadiet, ett av mina minnen därifrån är från första dagen. Efter uppropet skulle vi gå till vårt nya klassrum och vi gick upp för trappan allihop (typ som i första Harry Potter-filmen). Sedan stannade vår nya lärare Anette ovanför trappan (fortfarande precis som i Harry Potter) och sa att man inte behövde ta av sig skorna eftersom det var en speciell dag idag och då behövde man inte det. Och det, mina vänner, är en regel jag har haft mycket användning av. Det är bara att säga att det är en speciell dag till någon som ser dig med skorna på, och sen säga att det var Anette som sa det. Synd bara att hon har slutat. Fast just det har jag nog aldrig vågat säga till en lärare, bara till andra elever. Jag tror aldrig att jag har sagt emot någon lärare faktiskt, även fast jag gärna skulle ha velat vid vissa tillfällen. Jag tror på att vara glad och trevlig, och det har ju funkat ganska bra hittills.

När man började i sexan var alla (jag i alla fall) så jävla coola! Man fick skåp, sminkade sig, fick vara INNE på rasten och gå runt med sina coola mappar. Det kan man ju tycka verka asballt, men det var det verkligen inte inser jag nu. Värsta töntarna var vi! Och sen har de senaste fyra åren bara rusat förbi fyllda med läxor, prov, pinsamma lärare, fula klassfoton och omogna kompisar. Och nu sitter jag här i vårt fula, röda klassrum och skriver om min skolgång. Jag måste faktiskt medge att jag är rätt trött på många i min klass. Vissa kommer jag vara rätt glad över att jag aldrig behöver träffa mer än på ICA om 15 år och skryta om våra barn och om våra flashiga villor. Fast det är ju klart att jag kommer att sakna några i min klass och vissa ser jag verkligen framemot att få träffa för att se om de använde sina för mig övernaturliga kunskaper i matte och blev matematiker.

Nu under sista terminen har jag verkligen märkt att många tar skolan mer på allvar och satsar på att komma in på sitt gymnasieval… Och det ironiska i allt det här är att några killar i min klass springer runt just i detta nu och sular sudd på varandra. Moget killar. Verkligen. – Träffa inte mig bara!
Men, men. Det är bara att hålla ut. Några veckor kvar! Sen är det bara tre år, sen typ fem år och sen typ 40 år och SEN är jag pensionär! JAA!