Ellinor: I´m the Champ

Fröknar som hade regler, lyssna och vara tyst, inte leka på de områden man ville. Fanns det något bättre än att i smyg utforska det ”osynliga” staketet! Det första året kändes som det gick jättefort. Skolavslutningsdagen är något som sitter kvar i minnet fortfarande, inte det som rör själva avslutningen. Fröknarnas eviga prat, var/är detta verkligen nödvändigt? Sitta på gräset med mamma, pappa, lillebror och farmor. Saft och bullar och farmors tårta, det fanns inte en klasskompis som var grön av avund i ansiktet. Tårta i gröngräset, jag ler fortfarande åt tanken.

Sen var det dags för det som verkligen har fastnat i huvudet, LÄMNA EN BLOMMA TILL DE SOM SLUTAR NIAN. Herregud, de som man inte ens vågar titta på, konstiga i rösten, en meter längre än en själv. Sagt och gjort, hittar en kille i gympahallen, lämnar min ros till honom. Svaret! TACK SÅ IN I HELVETE MYCKET, raka vägen tillbaka till picknicken. Kunde inte alls låta bli att högt säga, vet ni vad han sa som jag lämnade blomman till, helvete, ett tillfälle att verkligen uttrycka mina verbala färdigheter. Lovar att det kändes bra!. Undrar vad han gör idag, det skiljer 9 år emellan oss, snacka om gammal gubbe! Hur ser årets 6-åringar på mig?

Ett annat starkt minne som satt sig fast i hjärnbarken är:
Idrott är ett ämne som inte ska bedrivas inomhus någon längre tid, varför bor jag i detta kalla land? Beroende av gympasalar där det mesta luktar surt, fotsvamp och vårtor som bara älskar golven i gympasalen och duschen!
Varje vår då vi ”kalvar” svettas klart i hallen och släpps ut på grönbete i naturen, man bara ÄLSKAR detta tillfälle. Det är FRIIDROTTS dags. En, två..fyra kanske gillar friidrott, resten verkligen hatar detta. F-n bit ihop tunnisar, nu har vi kört dans, gymnastik m.m. nu är det min tur!

Friidrott har alltid varit min favorit sport, nu är det läge att sätta dit alla snackisar. Jag som alltid har varit en liten tjej, men väldigt snabb och spenstig, hur många vill ha stryk!
Det har under många år varit en tävlan för mig att vinna alla 60 meters lopp i skolan.
Killarna fick storstryk av mig och många andra tjejer, många sura miner och bortförklaringar har man hört genom åren. Desto äldre jag blev, det kom alltid killar som ville utmana mig, varför då?
Har de inte koll på att killar och tjejer inte tävlar tillsammans, men vad gör väl det? Varje lopp är ett träningspass så varför inte.
Uppställda på startlinjen, startblocken perfekt inställda, tittade och log åt killen bredvid. På edra platser……. Perfekt start, drar av på tempot för att inte helt förödmjuka mina medtävlande, halvvägs låter jag benen börja trumma på och seglar ifrån. Går i mål för att märka, de har stannat och bryter loppet. Varför? Nu kom förklaringarna, skosnöret gick upp, grus i skon, sträckning ont på de mest konstiga ställen etc.
Är killar så? Kan inte förlora utan en bra eller dålig anledning? Jag vet, att få stryk av en tjej, det är nog för mycket. Kan det vara en mognadsfråga?
Tror att så är fallet, de senaste åren har de kommit smygande och tyst frågat. Du är väl med i vårt stafett lag. Tänker tyst för mig själv, I´m the Champ.