En som alla andra, fast kortare

Någon gång i augusti 2006, började jag förskoleklass. Skolan var fantastisk, jag hade äntligen börjat bli stor. Eller hade jag? Lika stor som klasskamraterna iallafall, men så fort man träffade de resterande 500 eleverna på skolan kände man sig inte så stor längre. 6-års till 3:an var tuff, tyckte jag då, men samtidigt så intimt och lekfullt att man nästan längtade till nästa skoldag. Allt präglades av burken, fotboll och nogger, men de starkaste minnena är från kulspelandet på fyren. Varje gång klockan slagit rast, efter en av många lektioner i årskurs 2, sprang jag till fyren och körde kula. Allt var alltså lätt, de största problemen jag hade var om jag skulle spela burken, fotboll, nogger eller lira lite kula på rasten och dessutom var jag än så länge inte så mycket kortare än mina klasskamrater.

Fyra år senare, augusti 2010, började jag 4:an. Nu var jag ju faktiskt stor, större än de flesta iallafall. Jag hade börjat på bryggan, på andra våningen(!), och jag fick nya lärare. Någonstans var det ändå läskigt, skulle allt i skolan nu bara handla om prov och fantastiskt tråkiga lektioner? De tankarna försvann när jag träffade Mia och Christer… Mia var den snälla och väldigt välkomnande läraren som la grunden till allt jag kan idag. Christer, min mattelärare från 4:an till 8:an var, trots att han är djurgårdare, väldigt viktig för hur lätt jag har för de sega ämnena, matte och no. Mellanstadiet blev roligare än vad jag innan trott, det var inte så hemskt. För många kan dock mellanstadiet tyckas vara ett stort hopp från lågstadiet, vilket det kanske varit för mig med om jag inte hade haft så bra lärare som jag faktiskt hade. Själv var jag ingen naturbegåvning i mellanstadiet, det blev mycket läxhjälp för min del. Mina lärare gjorde ändå sitt bästa för att få mig så bra som möjligt. Numera var jag också kortast i klassen, och det var inte så jävla kul kan jag meddela. Att behöva se upp på alla kompisar, som om man var byggd för att vara 138 cm hela sitt liv. Detta blev såklart bara värre och värre, då alla kompisar växte och jag krympte. Så kändes det iallafall. Man känner sig så sjukt underlägsen när man hänger med klasskamrater som är 3 decimeter längre. Spelar ingen roll vad vuxna säger om hur jag inte kan påverka min längd och så vidare. Det är ett faktum jag inte kan komma ifrån. Jag tacklade nog detta ganska bra ändå, så det har inte varit jättejobbigt. För andra kan det dock vara jobbigare, för killar och tjejer som inte är så säkra i sig själv till exempel.

Tre år senare, augusti 2013, började jag 7:an. Nu var jag på riktigt väldigt stor, iallafall till åldern… Växa vill min kropp fortfarande inte göra tydligen. Vill ni veta en sak? Jag är fortfarande kortast i klassen! Mina kompisar Gurra och Sebbe, som alltid varit korta tillsammans med mig, har nu börjat växa och lämnat mig här nere. Snart är de också flaggstänger som resten i klassen, när jag själv är kvar på bordsnivå.

Jag har alltså alltid varit en som alla andra, fast kortare.