Förändring

I efterhand fick man reda på hur man satt någonstans i en mörk kammare och käkade gegg av näringstomma rotfrukter och annat som man har laglig rätt att klaga på efter att “mamma” lät den åka ruschkana ner genom matstrupen. Efter det kommer tomma år av oförståelsebara ljud som alla snattrar omkring dig, sen börjar din identitet bildas.

Varenda själ går ju igenom det där första men sen börjar saker hända, mina första minnen kommer från ett tropiskt och varmt land i botten av Indien med kokosnötpalmer och transparenta hav. Jag bodde på Halvön Colombo i SriLanka. Livet här är väldigt hårt på de Lankesiska invånarna som dag ut och dag in kämpar för att få mat i den extrema värmen på 30 grader. För mig hade det blivit en vana att se fattiga människor skramla pengar i en burk med slitna uttryck som drog ner hela deras ansikten, men folk log ändå. Jag var liten och hade ett sådant där irriterande seriöst ansiktsuttryck som bara barn kan få till som jag gav alla vänliga tiggare, tidningsförsäljare och indiska dansörskor. Det fanns nästan inga dagis i landet och bland dom som fanns var nästa alla konstiga så jag flyttades runt mellan flera olika, min morsa hittade alltid nåt att klaga på, nåt som inte var perfekt. Jag kan i och för sig förstå henne på en av förskolorna där dom hade stengolv i slutet av en fyra meter lång plåt-ruschkana som var gammal och rostig, jag blev förstås förtjust i den direkt och fick en spricka i skallen.

“Tillbaka till Sverige” tänkte nog mamma och pappa medan jag tänkte “my world is changing.” Jag var ungefär fem och hade fått en irriterande brorsa som skrek hela resan hem. Jag blev del av den där “jobbiga” familjen som kommer föra oväsen på alla kaféer, resturanger och folkfyllda platser 3 år framåt, jag fick iallafall stå på fotstödet som barnvagnen drog efter sig. Sommaren gick och jag spenderade mina år innan sexårs på dagiset Hästhagen. Som alla småbarn får man en kompis så fort man ser den, jag träffade en småunge vid grinden på första dagen och spenderade resten av åren här med att fylla leriga burkar och koppar med småkryp i olika färger och former.

Livet på sexårs var nåt alla långa människor sagt att man skulle se fram emot. Jag tyckte jag hade hamnat i helvettet själv. Min klass var den högljuddaste och mest olydande grupp människor som någonsin samlats på en och samma plats. Det var bara regel efter regel och dom långa människorna ville vi skulle gå till en otroligt fasansfull plats varje dag, den kallades för mattelektion. På rasterna hade jag otroligt kul med en massa galningar i samma ålder som mig och vi slog rekord i att bryta mot reglerna som fanns, i vissa fall kan det ha hänt att det gick så långt att vi bröt lagen. Genom åren sprang vi ofta in på ett träsk. Jag har ofantligt många minnen från alla gånger jag druttade i och fick samma fråga varje gång av antingen Anette eller Lena eller Marie:orna som alla har under någon period av skolgången. Frågan var “har du badat?”

En dag när jag kom hem betedde sig inte mamma och pappa som dom brukade, en reflex sa åt mig att något var fel. Nja, lite mer åt hållet “fel på långa flygsträckor,” jag fick en massa bilder på palmer, lejon och vita stränder. Vips så gick jag igenom “mabadiliko,” en förändring som nästan inte går att slå, vi bodde tydligen i Tanzania. Jag minns inte mycket från Sri Lanka men hettan var här var minst lika stekande varm som i Colombo. Landet var fattigt och drabbades av både extrem torka och översvämningar som slog hårt på kåkstäder och odlingsmarker. Jag bodde vid en gata av jord som hade hål upp till en halv meter djupa, detta orsakade en jordbävning varje gång vi skulle lämna vårt åtta-rum palats i vår Toyota Range Rover.

Första dagen i skolan, något alla känner till, den där hemska upplevelsen man sitter med ont i magen inför. Jag hade panik eftersom jag knappt förstod vad folk sa till mig, min engelska var inte ens i närheten av dom som gick på Kindergarten och innan jag han säga “nej tack!” var jag i scenljuset och skulle presentera mig för tusentals stirrade blickar. Jag gick på en internationell skola, den hade stort inflytande från det Amerikanska skolsystemet och innehöll inga regler som man kunde bryta mot, tre meter höga murar omringade den enorma skolan och vakterna bar k-pistar. Livet här var lika strikt och disciplinerat som taget ur en 80-talsfilm där läraren smiskar sina elever vid minsta fel, skillnaden var att om man satte ett stift på lärarstolen här betydde det en säker död. Skolan bestod av barn och vuxna från hela världen, majoriteten var Indier. Jag spenderade rasterna med att kasta småsten i en kaktuskruka men jag fick nog aldrig några riktigt bra vänner eller relationer till någon av klasskamraterna. Dom jag var med mest hette Morris, Ayush, Richi och Kumail men jag vågar inte ens försöka stava till deras efternamn dock.

I livet förändras allting med en ofattbar hastighet, det finns inte mycket vi kan göra för att påverka vår omgivning men vi kan alltid försöka ändra på oss själva.