Brandövningar i Strandskolan har alltid varit en fiende för mig. Alltid samma jävla besked på morgonen, ”idag kommer det vara brandövning”. Varje gång har nervositeten kommit smygande och följt med mig resten av dagen.
Jag minns den gången jag gick på lågstadiet. När brandlarmet började tjuta som en drogad anka, sprang vi alla som vanligt ut mot fotbollsplanen. Efter en stund började jag gråta. Inte (eller lite) för att jag var rädd utan för att jag hade glömt min äckliga hoptryckta Ruffi. Ruffi var min älskade gosedjurshund som jag bar med mig var jag än var. Just den här gången låg den i min hylla i hallen. Jag var rädd att han skulle brinna upp samtidigt som jag visste att det bara var en övning. Nu när man går på högstadiet är man lite coolare, inget gosedjur här inte. Senaste gången blev jag självklart kissnödig när det var två minuter kvar till brandlarm. Här kan man alltså se ett mönster. Jag blir onödigt nervös inför varje övning så jag blir kissnödig. Som tur var är jag smidig och lyckades springa till toaletten på 1 minut och 40 sekunder. Något som dock förvånar mig är att när man ser ut över fotbollsplanen ser alla så lugna ut, till och med de små barnen. Kan jag verkligen vara mesigast i skolan? Äldst är jag till och med.
Snart har jag gått i strandskolan i tio år och jag har varit med om ett antal brandövningar. Jag har alltid varit rädd och det är jag fortfarande. Vad är meningen med att ha 20 brandövningar om året? Jag förstår att brandövningar är viktiga för när det väl brinner på riktigt kan det bli väldigt farligt. Men jag tycker inte att man ska överdriva… Varför ska man utsätta barn för sådan skräck, eller att ens utsätta mig?
