Från 6-års till 9:an

Vi fick prova några nya lärare, en rolig liten utländsk lärare, hon kallade oss för hennes små kycklingar. Men hon fick tyvärr sparken. Då fick vi en fritidsfröken som jag kan kalla för Linnea. Men funkade inte det heller, sedan fick vi två nya lärare som jag kan kalla för Barbro och Gunnel, Men Gunnel orkade inte med vår klass så hon slutade som lärare helt och hållet. Efter det fick vi en som heter Stina som vi bara hade ibland, egentligen var det klass A´s klassföreståndare. Vi har nog haft minst femton stycken olika lärare, under bara några år.

Men sedan började jag i sexan. Vilket jag faktiskt tyckte skulle bli riktigt spännande med tanke på att få ett eget skåp, träffa alla nya som skulle börja i vår klass, och att Emelie F skulle börja i min klass. Främst av allt, var det för att vi skulle få nya riktiga lärare! Speciellt Annely som jag alltid hade önskat få ha som lärare, men hon visade sig vara strängare än vad hon såg ut att vara… Jag kan tänka mig att anledningen till att jag tyckte skolan blev så fruktansvärt svår var nog att jag aldrig haft en riktig lektion förens då. Och så gick man ju ändå i sexan…

Speciellt under sexan hade jag inte så stor kontroll över vad jag gjorde, hade inte så lång stubin om man säger så. Jag bråkade med en del lärare och elever väldigt ofta, hade väldigt dåligt tålamod.

Nu gick jag helt plötsligt i sjuan. Och från det året minns jag absolut INGENTING av.

Åttan... Började ångra att jag inte tagit skolan på mer allvar. För nu var det ett enda år kvar tills att jag skulle börja nian, tiden hade gått så himla fort. Jag hade börjat ta en medicin som heter Concerta som skulle få mig att koncentrera mig bättre, och det funkade verkligen. Jag hade provat med den i sjuan också, men då ville jag inte ens ta den. Det handlar inte heller bara om att medicinen helt plötsligt ska göra mig koncentrerad på saker och ting, så är det absolut inte. Jag behövde såklart anstränga mig också, för att träna bort min ilska, ha tålamod och framför allt ta medicinen klockan 6-7 på morgonen varje dag, även på loven och helgerna.

Jag tyckte från början att det var helt onödigt att ta medicin för hur ska den kunna ändra mitt temperament, men haha det fungerar faktiskt precis som det ska. I alla fall så som jag tycker fungerar bra.

Nu i början av nian tycker jag att min klass, 9B/A 1 har börjat vara alla tillsammans, det tycker jag är så mycket roligare! Nu går jag som sagt i nian och är bokstavligen L I V R Ä DD över hur min framtid kommer att se ut. Men jag känner att jag har ett hopp, och en chans kvar att göra något av mitt liv. Jag har aldrig trott på mig själv, inte sagt till mig själv, att jag faktiskt kan engelska, att jag faktiskt kan räkna matematik. Jag är inte klassen smartaste direkt, men jag får ju ett E på proven. Jag antar att det är bra, blir ju i alla fall godkänd! Jag är glad och stolt över mig själv att jag tagit mig genom alla år ända fram till nian, jag trodde faktiskt inte att jag skulle nå hit. Inte att vara stolt över mig själv i alla fall! Och jag hoppas att mina föräldrar är stolta över mig själv, och att jag har en chans att klara mig igenom livet. För om jag inte ska komma efter så hänger ju nästan allt på detta sista år här på Strandskolan.