Från skrämd blåmes till säker flygare

Jag kommer tydligt ihåg hur nervös jag blev när det var dags för en muntlig redovisning. Lärarna sa att det skulle gå så bra - jag kände det som att jag skulle spy när som helst. Självklart ställde jag mig där framför klassen ändå. Men varje gång jag skulle gå upp dit kändes det på samma sätt. Jag darrade som en skrämd blåmes. Och när jag väl stod där framme, ja då fokuserade jag mer på att dra håret bakom öronen, om och om igen, trots att det alltid redan låg på sin plats, än på det jag skulle prata om. Jag visste exakt vad jag skulle säga, kunde ofta mer om just det jag skulle prata om än vad läraren kunde. Ändå blandade jag ihop alla ord, alla årtal, alla platser osv. Och när jag gjorde det, då skulle så klart någon vara där och kommentera det, påpeka att jag sa något konstigt, upplysa mig om alla fel jag gjorde. Trots att jag såklart var fullt medveten om allt det där redan. Det gjorde mig osäker. Och just då kändes det verkligen som att jorden skulle gå under, vad lärarna än sa.

   Det var inte bara de muntliga redovisningarna som var problemet; jag klarade inte av att räcka upp handen och svara på en fråga, även om jag var helt säker på att ha rätt. Jag vågade inte be läraren om hjälp, för det betydde att jag skulle behöva prata för mycket. Jag lärde mig på egen hand istället, och tro mig, jag ville verkligen lyckas. Min högsta önskan var att jag någon gång skulle våga prata inför folk, om så bara inför en liten grupp. Men det skulle aldrig hända, det var ju helt omöjligt - eller var det verkligen det?

   När vi började högstadiet och alla klasser blandades runt så ändrades allt; jag ändrades totalt, och snart var jag en av dem som nästan alltid satt med handen uppe i luften, så ofta att lärarna bara suckade när de såg min höjda arm. De muntliga redovisningarna var knappt ett problem längre, och den första terminen i sjuan insåg jag, till min förvåning, hur jag till och med gillade att stå där framför klassen och prata.

   Redan på mellanstadiet hade jag tyckt det var kul att spela flöjt på kulturskolans konserter, men på högstadiet stegrades det. Jag blev beroende av att stå på scen, och kulturskolans små konserter, räckte snart inte till. Jag började med att dansa bakom en kompis som sjöng på julavslutningen och var med i en teater på projektet, sen spelade jag flöjt på Strandfestivalen och sommaravslutningen. Efter det kom musikalen några elever gjorde på projektet, att spela piano och sjunga med en kompis på julavslutningen, att spela och sjunga en egen låt, att spela elbas och piano med min loop-pedal, som jag köpte bara någon månad innan avslutningen. Ja, nu är att stå på det smutsiga gympasalsgolvet inför hela skolan nästan en självklarhet för mig.

   Nu är det inte hela världen om det går dåligt där uppe på scenen, för vet ni vad? De flesta av er andra vågar inte ens stå där. Jag skulle inte heller ha vågat stå där för bara några år sedan. Men nu har jag blivit säkrare i mig själv. Det spelar inte längre så stor roll vad de andra tycker. Det gör inget att jag sticker ut ur mängden för att jag vågar göra bort mig, för att jag vågar ställa mig och sjunga, även om jag vet att jag inte är världsbäst på det. Nu kan jag göra bort mig, och sen skratta åt mig själv, men ändå vara nöjd. Nöjd med att just jag klarade av att stå där. Nöjd med att jag har lyckats göra sådana framsteg när det gäller allt det här. Från att vara den lilla tjejen med långt hår, som aldrig vågar öppna munnen; till att vara en av dem som vågar göra allt det där, en av de som folk känner igen, både för att jag ofta uppträder och för att jag inte ser ut som alla andra - jag vill sticka ut. Jag vill synas och höras.