Från snorig sexåring till genomgrym svartrockare

Det är som att vi sedan ettan har bett om en bättre skolgård och en större matsal. Vi tas på allvar, det är ju självklart att det ska åtgärdas, fast först då vi har slutat och inte har någon som helst användning för nya spadar och sittplatser i en skola vi inte ens går i. Elevdemokrati med tio års väntan, jävligt bra system det där.
Jag minns speciellt en gång i sexan som vi bad om nya speglar i omklädningsrummen. Vad händer då? Jo, vi får nya speglar, men de ger samma reflektion som aluminiumfolie. Jag har i alla fall lärt mig någonting av allt det här och det är att om man inte gör någonting själv så kommer ingenting att hända. Trots det har jag aldrig hatat skolan, för av någon helvrickad anledning så nästan längtar man tillbaka efter varje sommarlov. Jag skäms för att erkänna det egentligen, men jag kommer att sakna allt. Det är sentimentalt tjafs som kommer upp så här i slutet och någonstans måste man inse att alla år man tycker att man har genomlidit egentligen är den absolut viktigaste tiden i ens liv så här långt.

Om jag ska tro mina lärare rätt så har jag blommat ut nu och har gått från att vara en snorig sexåring till att bli en genomawesome svartrockare. Svartrockardelen är förstås i min mening, mina lärare gläds nog mest åt att jag blivit äldre och har lärt mig att skilja på rätt och fel. Det är hur som helst en stor förändring som gjort att jag mognat grymt mycket, tror jag i alla fall. Sen ska man kanske inte ifrågasätta om jag fortfarande är en snorig sexåring, för tro mig, den sidan kommer tyvärr fortfarande fram ibland. Jag använder fortfarande min spydiga attityd när någonting går emot mig, men jag har mot förmodan lyckats hålla tillbaka kommentarer som ”du är gammal, du kommer ändå att dö före mig” och det är vi tacksamma för!