Herregud, hur har jag lyckats egentligen?

Troligen har jag klarat mig på att jag alltid har haft lätt för mig att hitta saker att engagera och intressera mig för. Det har gjort att jag alltid har haft något brinnande intresse som fått kämparglöden inom mig att flamma upp till en stor låga. Kraften från lågan har sedan drivit mig framåt, genom grundskolans alla jobbiga och underbara dagar, och fram till den jag är idag. Men skoltiden har som sagt varit lång och de brinnande intressena många. 

En av de saker som fångade mitt intresse under lågstadiet var den lilla djungeln som fanns i ett av skolgårdens fyra hörn. Eller, egentligen kallade vi den bara för djungeln, eftersom det för oss inte fanns något litet eller obetydligt över den. Det fanns bara exotiska växter, otroliga blommor och glädje. Glädjen kom från äventyren som väntade och för mig och mina kompisar tog djungeln upp den största delen av våra raster. Där kunde vi vara vad vi ville. Orädda upptäcktsresande, solbrända safariledare eller galna apor och slänga oss i våra luftlianer. Det fanns inga begränsningar och det var därför som vi älskade den så mycket. Dock byttes vår lycka snabbt ut mot sorg när vi fick reda på att skolledningen planerade att hugga ned den. Vi försökte då rädda den på alla sätt vi kunde komma på. En dag gick vi till och med rektorn. För honom radade vi upp vad vi tyckte var solklara och oslagbara argument för att djungeln skulle få vara kvar. Men kanske är inte argument som bygger på äventyrslust och barnslighet något som en vuxen människa kan förstå eller ta på allvar? Hur som helst togs djungel bort och därmed ett av mina stora brinnande intressen under lågstadiet.

På mellanstadiet var istället den stora snackisen våra uteraster, eller snarare hur vi skulle förvandla dem till inneraster. Vi kunde inte förstå varför vi, hela tolv år, skulle behöva gå ut i slasket med de pyttesmå lågstadieeleverna. Vi var större och smartare än så, och det skulle vi allt bevisa! Denna starka vilja gjorde att vi flera raster satt och tryckte bakom jackorna i det blåmålade kapprummet. Fnissiga och uppspelta försökte vi prata med ”små bokstäver”, ett för mig hatuttryck som jag tyckte att lärarna använde alldeles för ofta. Hur som helst var det så vi gjorde för att inte bli upptäckta av lärarna som gick på sina spaningsrundor. Det spelade dock ingen roll hur mycket vi än ansträngde oss eller hur små bokstäver vi än pratade med. Vi blev nästan alltid upptäckta. Trots det fortsatte vi att gömma oss. Vi gav aldrig upp.

Nu när jag går i nian är det betygen som jag kämpar och engagerar mig för. Så har det varit under i stort sett hela högstadiet. Jag har sådana otroliga drömmar och förhoppningar inför framtiden och det är dem som motiverar mig att plugga. Eller okej, helt ärligt så har jag inte riktigt valt ut någon storslagen dröm ännu. Det är ju egentligen lite pinsamt, att jag pluggar och sliter för något som inte ens finns. Men en vacker dag, när den här fantastiska drömmen äntligen uppenbarar sig, kommer jag att vara beredd och jag kommer att ha betyg så att det räcker för att uppfylla den. Då är det minsann ingen som kan stoppa mig. Inte någon djungelskövlande rektor eller några uterastälskande lärare. Då är det jag själv som har makten. Makten att påverka! För mig är den vetskapen motivation nog för att fortsätta kämpa och hålla den brinnande lågan vid liv. Lågan som alltid har funnits i mig, bara att bränslet har varit av olika slag, och som gjort mig till den jag är idag.