Jag är inte så smart, bara intelligent

Det är fortfarande någon månad kvar av nian och den motivation och passion jag hade för skolan då hoppas verkligen ska komma tillbaka! Jag var också smart förut, herregud vad smart jag var! Mogen var jag också. Minns i femman eller fyran då jag umgicks med Marta och Nathalie, jag började känna mig utanför när de gick iväg utan mig, pratade om saker utan att riktigt notera mig. Då slutade jag umgås med dem och gjorde annat, vilket de märkte så de frågade mig varför jag inte var med dem. Jag gav inte riktigt den respons som jag tror man förväntade sig som 11-åring, utan jag skulle förklara vad de gjort, hur jag kände, varför jag inte hade någon lust till att umgås med dem och så sa jag vad de behövde ändra för att jag skulle vilja umgås med dem igen. Jag är imponerad över mig själv, så mogen jag var då!

Nu har väl all smarthet typ runnit av mig, som smutsen när man duschar. Man kan även tänka så att jag inte utvecklats sen femman så att alla har växt om mig. Jag är i alla fall intelligent, så på den delen har jag utvecklats mycket. Smartheten är lite halvdan sådär, och att jag är blond gör det ännu lättare att kunna manipulera folk till att jag (faktiskt) åtminstone är intelligent! Yeah, right.

Det var typ i sexan min motivation och passion till skolan började försvinna. Då blev jag väldigt naiv och tänkte (så som de flesta brukar vid tonåren) mycket på att vara "cool", vad som nu menas med det, och skaffa status. Under hela den tiden kändes det som att jag blev dummare och dummare, vilket jag tror inte bara var en känsla. Vad ska man göra åt det? Får jobba upp smartheten igen, vill kunna visa min intelligens!

Hela 6-9 har bara gått utför, plugg- och prestationsmässigt för mig. Nu tar jag väl hem ett antal böcker varje dag, men får aldrig något gjort. Mina böcker ligger öppnade på bordet framför mig, men min blick dras alltid till något mycket mer intressant och vacker, något så enormt oemotståndligt; min vägg! Så fin och helvit som den är och... två timmar har passerat! Då ger jag upp. Men med den tur jag har lyckas jag alltid komma undan *evilface*. Det är väl tur att jag redan har i princip allt vi får lära oss i huvudet. Hade jag varit en complete blondin och inte kunnat så mycket... aj då och goodbye Godkänt i flertal ämnen. Especially No-ämnena, sniffar redan på Icke Godkänt.

Nu känner jag för att dra upp mina vänner. Danniella, Marta, Ellinor och Victoria! Det är även de überkonstiga wierdosarna (förutom mina otroligt braiga och charmiga förkunskaper) som får mig klara av plugget. De är smarta hela bunten, så 100 spänn och min uppgift är gjord! (Älska ironin). De hjälper mig inte så mycket på det praktiska sättet med liksom läxan, de får mig bara glad och ger mig motivation till att faktiskt göra det. Victoria är nog den som jag står närmast. Vi har umgåtts enda sedan slutet på trean, så vi har några år ihop. Alla har alltid sett oss typ som oskiljbara kompanjoner, vilket vi är. Vi har alltid varit med varandra och har gjort allt tillsammans!

Hur mycket jag än nu anser att jag avskyr skolan, så kan jag inte neka att jag är glad att jag gått här. De vänner jag fått här är typ jätteawesome och de har gjort hela skoltiden superawesome.