Jag kunde ha vunnit VM i snällhet

Ända sedan jag var liten har jag nog alltid varit väldigt snäll och ordningsam. Jag gick i Stimmets skola från sexårs till femman. Jag var ofta översnäll och fick dåligt samvete för minsta lilla. Under sexårs till trean tillbringade jag många sömnlösa nätter grubblandes över ”elaka” saker jag råkat göra mot mina kompisar. Jag kunde till exempel få dåligt samvete över att ha ljugit för någon. Och en gång fick jag till och med dåligt samvete över att ha råkat förstöra en kompis fönsterfärg. Helt sjukt, jag vet! Men sådan var jag när jag var liten, lite knäpp, men väldigt snäll.

I fyran och femman fortsatte den översnälla och ordningsamma tiden. En riktig mes var jag nog också. Jag vågade liksom aldrig säga ifrån. Som tur var så var jag i alla fall smart. I slutet av femman åkte vi till Boda Borg på klassresa. Under dagen var vi i ett stort hus med en massa hinderbanor. Vi skulle samla stämplar som man fick när man klarade olika stationer. Klumpig och osmidig som jag är bidrog jag inte med särskilt mycket till mitt lag. Vi fick med andra ord inte särskilt många stämplar. Det är jävligt jobbigt att nästan alltid vara sämst när det gäller styrka, smidighet och koordination med mera. Det är tur att jag är så himla smart, annars hade jag typ varit helt värdelös.

I sexan var allt helt galet. Ingen visste vilka de var. Killarna var omogna (de har för övrigt inte mognat ännu) och sprang runt och jagade varandra hela dagarna. Lektionerna var ofta stökiga. När jag började sexan var mitt självförtroende inte på topp, men det sänktes rejält när jag fick glasögon. Jag kände mig ful och underlägsen. Detta förändrades som tur var snabbt när jag fick linser. Jag fick extremt mycket bättre självförtroende. Det underlättar om man, som jag, vill prestera bra i skolan. Det är viktigt att tro på sig själv för att nå sina mål. Jag stör mig dock på människor med allt för bra självförtroende eftersom de ofta har brist på respekt för andra. Det är viktigt att respektera andra om man själv vill bli respekterad.

Under åren har det skett många galna incidenter i matsalen. En av de var när min kompis Johanna råkade ta på sylt som fastnat under hennes tallrik. Hon kastade iväg tallriken i panik. Vilket utlöste Hannas mycket speciella i-skrik (låter ungefär som ett långt gällt ”iii”, med mycket hög frekvens). Vilket såklart i sin tur ledde till att alla i hela matsalen vände sig om och stirrade på oss. Nej, nej, inte alls pinsamt…

I åttan och nian har allt varit jävlig stressigt, men jag är ändå glad att jag började här. Jag har lärt mig mycket och haft skitkul. Lärarna har dundrat på med stora läxberg som tyngt våra axlar. Många (jag bland andra) har pluggat häcken av sig. Men tack vare alla roliga kompisar och en bra sammanhållning i klassen har de flesta lyckats hålla ut. Tillsammans är vi starka!