Lost in cyberspace

Senast igår var jag med om en hemsk upplevelse. Min käre far har gett mig i uppdrag att åka ner till affären för att köpa lite frukt. Jag anländer till affären, nöjd med att jag kommit dit utan att orsaka en trafikstockning på vägen, står jag där framför frukten när detta hemska faktum gåt upp för mig. Jag har glömt min telefon, aka mitt liv. Hjärnan nollställs och zombieläget kopplas på. Vad fan ska jag göra nu? Jag har ingen aning om jag ska köpa gröna eller röda äpplen, och hur ska jag veta hur många bananer som ska med hem. I ren förvirring står jag där och bara stirrar på alla nyttigheter i säkert flera minuter med hjärnan på högvarv, innan jag tillslut i ren panik tar två äpplen och beger mig mot kassan. I dörren står far som jag trycker äpplena i famnen på. Han ger mig ett förvirrat ögonslag och jag behöver inte säga mer än ett förklarande ord, ”mobilen”. Nu förtiden är detta vardag för den nya teknikberoende generationen.

Jag kommer ihåg när jag var liten, hade precis börjat skolan och det var tid att skaffa nya kompisar. Det var på den tiden då man inte behövde oroa sig över hur många som hade unfollowat en på twitter på grund utav brist på tweets eller om man missat det nyaste inom cyberspace. Det var på den tiden då man faktiskt var sociala med varandra på något annat sätt än över internet, som vi idag kallar vårt liv. Det var minsann ingen som satt med en telefon klistrad framför ansiktet och skrek ut i ren desperation för att den nya banan på angry birds är för svår. Nej då satt man där och spelade något trevligt sällskapsspel utan en tanke på vad som komma skall, på att vi en dag inte längre kommer använda vår muntliga förmåga utan endast isolera oss och konversera med varandra genom dessa tekniska under.

Under de sju timmarna jag spenderar i skolan varje dag så ser jag ungdomar som alla sitter som paralyserade framför sina magiska skärmar. Hade min kära fader sätt detta skulle han ha dragit till med de visa orden ”Ni kommer få fyrkantiga ögon om ni håller på med era telefoner mycket längre”. Nu fick han dock inte det vilket kanske var tur för alla inblandade.. Jag tror att de flesta som hör till min generation, känner igen sig i mig när jag säger att jag kommer på mig själv med att kolla instagram några fler gånger om dagen än vad som egentligen är nödvändigt. Men när lärarna börjar babbla om någonting obetydligt där framme vid tavlan så är det som att fingrarna dras till mobilen där den ligger på bordet, lockande, inbjudande. Hjärnan säger att detta är fel men fingrarna vägrar att lyda. Hur mycket man än kämpar så vet man att tillslut så hamnar man där framför twitter, det är lika bra att ge upp. Fast ingen kan ju egentligen blamea oss, jag menar det är ju inte så att man missar världsnödvändig information bara för att man, för en sekund försvinner in i den otroligt fantastiska, helt underbara twittervärlden.  

Jag själv är emot denna typ av teknisk revolution, men jag kunde tillslut inte stå emot grupptrycket längre. Jag var besviken på mig själv, jag trodde jag var psykiskt starkare. Men när dagen då jag skulle hämta ut min nya bebis kom, så var jag lyrisk av lycka och känslan när jag höll den i mina händer för första gången, det var love at first sight,  sedan den dagen har det alltid varit vi, sida vid sida.